Det går (inte) an - en blogg om kulturpolitik

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 3

2012-03-01T14:29:00.000-08:00

Efter en tids uppehåll fortsätter jag nu min korta artikelserie om de kulturpolitiska målen. Det tredje av regeringens kulturpolitiska mål är: Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Enligt mig är detta ett av de mest intressanta målen. Dock är det kanske inte intressant på det sättet man kan tänka sig, att det skulle handla om museer, kanske ett vaxkabinett eller två, arkiv, ruiner och så vidare. För min del anser jag att det är intressant ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. För det är faktiskt precis vad som blivit den praktiska konsekvensen av det tredje kulturpolitiska målet, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som egentligen har två stycken ganska allvarliga konsekvenser; för det första att man vare sig respekterar eller bevarar kulturarvet och för det andra att man ringaktar professionen inom området.

För att bli bibliotekarie krävs en 3-årig högskoleutbildning, samma utbildning i något annat format krävs för att bli antikvarie. När regeringen lanserade satsningen Kulturarvslyftet menade man att man skulle låta arbetslösa vårda kulturarvet. Bland de uppgifter som nämndes fanns bland annat sådana som ingår i bibliotekariernas och arkivariernas profession, exempelvis dokumenthantering och katalogisering. Av detta kan man bara dra en slutsats; regeringen skriver under på att det krävs högskoleutbildningar för att bli bibliotekarie eller antikvarie, däremot anser de inte att vare sig en bibliotekaries eller antikvaries arbetsuppgifter kräver högskoleutbildning. Således skulle man kunna påstå att Jan Björklund som nu vill spara in pengar på högskolorna skulle kunna lägga ner båda dessa utbildningar eftersom hans kollegor, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte anser att de behövs.

En annan knepig aspekt av det tredje kulturpolitiska målet är formuleringen om att ”utveckla” kulturarvet. ”Använda” kulturarvet är en helt annan sak, att bruka det, dra kunskap från det och så vidare är fullt naturligt, det är så att säga syftet med att vårda och bevara kulturarvet. Däremot är frågan hur man utvecklar ett arv. Den frågan kan möjligen besvaras med den ovanstående beskrivningen av Kulturarvslyftet. En tanke skulle helt enkelt kunna vara att man utvecklar det rent fysiskt genom att kolla hur styvmoderligt kulturarvet i form av exempelvis gamla dokument eller en borgruin kan behandlas utan att ”gå sönder”.

Jag vill påstå att just detta kulturpolitiska mål sticker ut ur mängden just därför att det på så många sätt helt enkelt inte är ett kulturpolitiskt mål. Ett kulturpolitiskt mål är något man vill åstadkomma genom sin politik. Här visar regeringen tydligt att själva tanken är att inte åstadkomma utan ödelägga genom sin kulturpolitik, såväl bildligt som bokstavligt.

Nytt och positivt om vänsterpartiets kulturpolitik

2012-02-29T10:50:00.000-08:00

Enda sedan Vänsterpartiet Storstockholms kulturutskott dog av utmattning efter valrörelsen 2010 har vi behövt någon typ av samordning av vänsterpartister med intresse för kulturpolitik. Därför har vi nu bildat Vänsterns Kulturnätverk. Nätverket kommer att arbeta med att föra upp kulturpolitiken på vänsterpartiets dagordning på ett bättre sätt, utbyta erfarenheter, tankar och förslag samt jobba med kulturpolitiska frågor inom vänsterpartiet. Enda sedan jag gick med i Vänsterpartiet har jag undrat varför vi inte har en kulturpolitisk talesperson. Nu har vi det. Han heter Lars Ohly. Vår gamla partiledare har således gett sig in i kulturpolitiken vilket känns väldigt roligt och förhoppningsvis ger en högre status åt kulturpolitiken i vänsterpartiet.

Själv har jag fått förtroendet att vara samordnare i det nya nätverket tillsammans med Ann Mari Engel eftersom det ännu så länge inte finns någon ledningsgrupp eller styrelse. Just nu administrerar jag såväl det nybildade nätverkets hemsida som maillistan.

Jag hoppas att Vänsterns Kulturnätverk ska bli en rolig och stimulerande partiaktivitet för egen del och jag tror att vi kommer att göra skillnad i politiken. Det kommer bli roligt att arbeta med nätverket framöver. På vår nya hemsida kan bland annat Kulturkompassen, vänsterpartiets kulturpolitiska program, läsas i sin helhet.

Afro-Dites KGB-chock i Melodifestivalen

2012-02-05T14:44:00.000-08:00

Gårdagens Melodifestivalpremiär bjöd på en sex-chock när Thorsten Flink klappade en av programledarna i baken, inte helt snyggt för att uttrycka sig milt. Men den andra, och mindre omdiskuterade chocken var Afro-Dites oväntade öststatssocialistiska chock, jag väljer det medialt tacksamma namnet KGB-chocken.

I korthet går KGB-chocken ut på det ganska odramatiska att Afro-Dite går upp till scenen iförda sådana där tunna boxningsrockar (modell morgonrock med huva, munkkåpa om man så vill). På ryggen av dessa kåpor finns discoinspirerade versioner av första bokstaven i varje gruppmedlems förnamn. Dessa förnamn är Gladys, Blossom och Kayo. Vid ett tillfälle står de i en rolig ordning med sina ryggar mot kameran och initialerna i deras namn formar ordet KGB, som inte helt givet står för Kayo, Gladys och Blossom utan i vanliga fall brukar stå för Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti, vilket var en del av den civila säkerhetstjänsten i Sovjetunionen.

Allians mot kulturen – 10 saker som skadat Sverige

2012-01-29T13:01:00.000-08:00

Det är ingen hemlighet att regeringen har en kulturminister som inte klarar av det som TP kan, att skilja på ”kultur/nöje” och ”underhållning”. Underhållning är visserligen kan visserligen också vara kultur men när kulturministern hellre vill kallas underhållningsminister för att ”kultur har en så negativ klang” blir man orolig.

Tio saker utmärker regeringens kulturpolitik allderles speciellt och har haft stora konsekvenser för kulturarbetare och kulturkonsumenter:
1: Förhandsgranskning av public service
Den 30:e maj kritiserades kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth av riksdagens konstitutionsutskott. Anledningen var regeringens beslut om förhandsgranskning av Public Serviceföretagens (SVT, UR och SR) programsatsningar för att säkerställa att programutbudet från public service inte skulle konkurrera med det utbud som erbjuds av de privata aktörerna. För att vara en regering som förespråkar den fria konkurrensen som något nyttigt och positivt låter detta något inkonsekvent. Dock lär vi av detta att det i regeringens värld aldrig handlar om konkurrens på lika villkor utan istället om att konkurrensen ska snedvridas till förmån för de privata aktörerna.

2: Inskränkning av stödet till kulturtidskrifter

”Vad är en kulturtiskrift?” var den enda frågan Alliansen behvöde ställa sig för att ogenerat dra in utgivningsstödet för många viktiga kulturtidskrifter. Att det fanns en tydlig avsikt var nästan för uppenbart när tidningar som förlorade stödet exempelvis var Pockettidningen R och Mana.

3: Inskränkning av tidskriftsstödet

Skadeverkningarna är ungefär desamma som när stödet för kulturtidskrifter inskränktes. De nya reglerna för tidskriftsröd gör att viktiga röster riskerar att tystna. Ett exempel på en sådan tidning är Biblioteket i samhället som ges ut av den radikala bibliotekarieföreningen BiS. Inskränkningen av stödet för tidskrifter, de hårdare reglerna, gör också att centrala radikala samhällsdebattörer som Flamman och Arbetaren ständigt balanserar på en smal tråd. Dessa röster riskerar att tystas av den politik regeringen för gällande tidskrifter som går ut på den darwinistiska marknadsfundamentalismens grundläggande princip om den starkes överlevnad.

4: Avskaffande av den statliga inkomstgarantin (konstnärslönen)

Det finns de som inte riktigt förstått tanken med den statliga inkomsträntan för kulturarbetare. Därför krävs en kortare förklaring: Tanken med inkomstgarantin var att kulturarbetare som inte har den kommersiella framgång som vissa av deras kollegor har men som samtidigt är viktiga som inspirationskällor ska kunna fortsätta sin produktion. Detta håller regeringen uppenbarligen inte med om. Dock innebar avskaffandet av den statliga inkomstgarantin inte att de som redan förärats denna inte får den mer. Inkomstgarantin är på livstid och personer som erhållit den er exempelvis Roy Andersson och Stefan Jarl (båda filmare), Lars Kleen (bildkonstnär), Jan Myrdal (författare), Janne Schaffer (musiker/kompositör), Maj Wechselmann (dokumentärfilmare) och Manne af Klintberg (clown).

5: Kultursponsring istället för statligt stöd till kulturen

Det bärande konceptet i hela regeringens kulturpolitik är att kultur som inte är kommersiellt gångbar har två möjliga framtidsutsikter, endera skaffar man sig rejält med sponsorer eller så dör man. När Teater Tribunalen bestämde sig för att som ett experiment finansiera en hel teateruppsättning med sponsorer så blev resultatet att man lyckades hitta en enda sådan. När Palatset (kulturhus för barn) i Stockholm startades upp med pengar från näringslivet och från Stockholm stad dröjde det fyra månader innan man var tvungna att slå igen portarna igen. Detta på grund av att man helt enkelt inte gick runt ekonomiskt. Palatset kan i mycket sägas vara ett storskaligt experiment i samma tappning som det Teater Tribunalen gjorde några år tidigare med den stora skillnaden att man brände 10 miljoner av Stockholms skattebetalares pengar denna gång.

6: Urvattnade kulturpolitiska mål

Regeringens nya kulturpolitiska mål gick från 8 stycken till 4. De mål som togs bort och inte ersattes var:

- Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas
- Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor
- Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs

7: Införande av kvalitetsbegreppet i de kulturpolitiska målenKvalitetsbegreppet har alltid varit problematiskt och när det gäller kulturpolitik är det kanske särskilt problematiskt. Införandet av kvalitetsbegrepp i de kulturpolitiska målen har exempelvis inte vägts upp med någon form av formulering som skyddar amatörkulturen och utövandekulturen, denna ingår helt enkelt inte i regeringens kulturpolitiska mål vilket i sig är ett problem då detta medför en professionalisering av kulturområdet över lag som innebär en mer passiv kulturkonsumtion där medborgarna i första hand ska konsumera istället för att delta och utöva själva.

8: Jakt på fildelare

Den 18 januari 2012 ställdes en fildelare från Värmdö inför rätta för att ha fildelat för privat bruk. Vi talar alltså inte om en grossist på något sätt utan om en fildelare som fildelar på samma sätt som miljontals andra svenskar gör dagligdags. Detta var en direkt följd av den eftergiftspolitik regeringen driver för skivbolagen och som i praktiken är ett resultat av amerikanska storföretags påtryckningar på regeringen. Dessa påtryckningar har varit ett faktum ända sedan razzian mot The Pirate Bay den 31 maj 2006.

9: Indraget statligt stöd till En bok för alla

En bok för alla är ett bokförlag startat 1976 driver en omfattande läsfrämjande verksamhet i tillsammans med föreningar och fackliga organisationer, bibliotek, skolor och barn- och ungdomsorganisationer. 2008 drog regeringen in det statliga stödet för En bok för alla.

19: Kulturarvslyftet

Regeringen har kommit på ett nytt sätt att lösa arbetslösheten, nämligen det kultur- och arbetsmarknadspolitiska projektet Kulturarvslyftet. Tanken är helt enkelt att arbetslösa ska kunna anställas för att hjälpa till i upprustningen av vårt kulturarv. Egentligen är tanken ganska märklig eftersom arbetsuppgifterna exempelvis är antikvariskt arbete. En utbilning till bibliotekarie tar idag 3 år på kandidatnivå på högskolan. Denna utbildning behövs uppenbarligen inte eftersom regeringen går runt i den naiva tron om att ”vem som helst kan sortera dammiga gamla papper”.

Sammantaget kan vi konstatera att regeringens kulturpolitik har tre huvudteman:
Yttrande- och tryckfrihet är någon man kan ägna sig åt om tillräckligt många är beredda att betala för det. Är för få intresserade kan man ju försöka skaffa sponsorer.
- Medborgare ska konsumera, inte agera, producera eller skapa själva.
- De som egentligen är målet för en kulturpolitik är de största aktörerna i branschen samt storfinansen.
- Profession är ganska ointressant om det går att komma undan billigare genom att frångå den.

Till minne av Stig Vig - om revolutionens dansband Dag Vag och en historia som bara kan sluta med ett bättre samhälle

2012-01-27T09:54:00.000-08:00

Igår var en sorgedag för mig och många andra musikälskare i Sverige och världen. Anledningen var att Dag Vags frontman Stig Vig (Per Odeltorp) gick bort, endast 64 år gammal. Han hittades död i sin lägenhet av sin bror Tage Dirty (Lennart Odeltorp). Stig Vig, för så vill vi ju komma ihåg Per Odeltorp, var i mycket parallell med den svenska musikaliska utvecklingen på rock- och reggaescenen från sent 1960-tal fram till igår.

I början av 70-talet jobbade Stig Vig som ljudtekniker åt det legendariska psykedeliska rockbandet Träd, Gräs och Stenar (vilka undertecknad är stor fantast av, till min omgivnings visserligen inte odelade förfäran). 1973 drog Stig Vig igång de två egna musikprojekten Nordpilen och Hottentotts och blev en del av musikteatern Blomkraft som även innehöll andra av den tidens stora musiker som Christer Bjernelind från Archimedes Badkar (lyssna framförallt på mästerverket Tre från 1977) och Torbjörn Abelli från Träd, Gräs och Stenar (ingick även i Arbete och Fritid vars självbetitlade skiva från 1970 är ett musikaliskt mästerverk). I Blomkraft var Stig Vig både sångare, skådespelare och musiker.

1978 skrev Stig Vig låten Dimma som släpptes på singel under namnet Dag Vag och de svagsinta. 1979 släppte Dag Vag sin första skiva (Dag Vag) på skivbolaget Silence Records med låtar som Träd, Gräs och Stenar-covern Sanningens silverflod och Bob Dylan-tolkningen Snorbluse (Tombstone Blues). Dag Vag turnerade runt hela Sverige mellan 1979 och 1981. 1981 slöt de sig samman med Ebba Grön (Dag Vag och Ebba Grön var dåtidens giganter) på turnén Turister i tillvaron.

1983 startade Stig Vig och Zilverzurfarn (Johan Zachrisson) bandet Ojj!600 och gav ut skivan Vill ha allt på skivbolaget Sonet. Först därefter drog Dag Vag igång igen efter ett uppehåll mellan 1981 och 1988. Då gav man ut succéalbumet Helq med låtar som Everybody Lalalala och Du får aldrig nog men också något rockigare alster som Himmel och helvete och den avslappnade och baladlika Ge mig en pistol. Därefter tog det åter stopp fram till dess Dag Vag släppte plattan Hallelulja!, återigen på Silence Records 1992 med låtar som Hotel Babylon och Utsikt från altan.

Dag Vags sista studioplatta Kackerlacka spelades in 2006 och gavs ut av skivbolaget Ball. På denna skiva finns tre låtar som handlar om den njurtransplantation till följd av en medfödd njursjukdom som Stig Vig genomgick 2003. Låtarna som behandlar operationen är Är du redo, En del av dej och Jag vaknade upp. Andra låtar som är värda att nämna från Kackerlacka är exempelvis Små hjul och God bok (den sistnämnda skriven av Mats Ronander).

Allt som allt släppte Dag Vag 7 studioalbum, 5 samlingsskivor/samlingskassetter och 1 liveplatta (Scenbuddism från 1979). 2008 gavs Dag Vag, Scenbuddism, Palsternacka, 7 lyckliga elefanter och Almanacka ut på nytt med extralåtar. Under sin verksamma tid har Dag Vag sålt över 300.000 album, vunnit en rockbjörn, fått guldskivor och medverkat i filmen om Ebba Grön (Ebba the Movie). I bandet spelade under dess verksamma period Stig Vig (Per Odeltorp), Tage Dirty (Lennart Odeltorp), Teka Pekk (Per Westling), Zilverzurfarn (Johan Zachrisson), Bumpaberra (Brynn Settels), Olsson (Ola Backström), Per Cussion (Per Tjernberg), Kopp Te (Bo Gunnar Gustafsson) och Beno Zeno (Kenny Håkansson).

Under mitt blott 20 år långa liv introducerades jag för Dag Vag av morsan och farsan när jag var runt 13-14 och hade inget intresse av dem alls (jag var hårdrockare), men något år senare var jag frälst. Tyvärr fick jag bara möjligheten att se Dag Vag en gång, efter återföreningen och släppet av Kackerlacka. Det var en av mina största musikupplevelser även om de som ”var med när det begav sig” (jag som yngre hatar, mest av avundsjuka, det uttrycket) ansåg att Dag Vag blivit lite stela och gubbiga.

Jag trodde att jag skulle ha chansen att se Dag Vag igen, förhoppningsvis i sommar, men så blir det alltså inte, och nu får väl jag, precis som de som ”var med när det begav sig” leva på mina minnen av en av Sveriges bästa liveakter och en av Sveriges mest framstående diskografier.

Jag får avsluta med att konstatera att Stig Vig hade rätt när han konstaterade att Dag Vag är revolutionens dansband. När vi välter det här samhället över enda och bygger något bättre, där vi tar hand om varandra och solidaritet inte bara är ett ord som folk efterlyser utan något som är ständigt närvarande kommer vi att göra det till tonerna av en gungande baktakt och musik skriven av kamrat Vig.

Vila i frid Stig Vig!

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 2

2012-01-25T09:40:00.001-08:00

Regeringens andra kulturpolitiska mål är egentligen det mest markanta i regeringens förda kulturpolitik. Här används subjektiva två (egentligen tre) subjektiva begrepp inom loppet av fem ord. Regeringens andra kulturpolitiska mål formuleras:

Främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.
Egentligen låter det som något ingen kan tycka är problematiskt men skenet bedrar. Det senaste modet inom borgerlig kulturpolitik är nämligen att föra in en aspekt som man kalla för ”kvalitativ”. Kvalitetsaspekten i detta fall brukar innebära så kallad professionell kulturen. Visserligen låter detta inte som något farligt. Dock finns det två farliga saker med detta. Det ena är att större delen av den kultur som skapas i Sverige är så kallad utövandekultur eller amatörkultur, man målar, skriver eller musicerar hemma på kammaren helt enkelt. Då är det väldigt svårt att faktiskt hävda det professionella i verksamheten och därmed kvaliteten. Kvalitetsbegreppet är dessutom väldigt subjektivt (det tredje subjektiva av de fem orden är främja förresten) och detta är det andra stora problemet enligt mig. Här finns alltså ett tolkningsföreträde. Den stora frågan är vem som ska äga det. Eftersom regeringen tycker att staten är en styggelse kan det väl knappast handla om en statlig kvalitetskontrollinstans. Kanske ska kvalitetsbedömningen av kultur läggas på samma företag som sköter lärarlegitimationerna? Nu hoppas jag att jag inte skickade Lena Adelsohn Liljeroth en idé...

Det finns också ett problem för regeringen när det gäller måluppfyllelsen även på detta område eftersom man här ämnar försöka formulera en vision om någon form av konstnärlig förnyelse. Denna förnyelse var anledningen till att för regeringen förhatliga personer som Jan Myrdal och Maj Wechselmann fick den statliga inkomstgarantin. Man ansåg helt enkelt att inkomstgarantin skulle säkra att de som fick den kunde producera kultur utan att vara oroliga för sina inkomster. Anledningen till att man ordnat det så var egentligen mest det faktum att man ansåg att de kulturpersonligheter som erhöll den statliga inkomstgarantin, även kallad konstnärslön, var inspirationskällor till andra kulturarbetare och därmed bidrog till ett rikare och mer mångfasetterat kulturliv genom sin produktion även om den rent volymmässigt inte var så stor.

Michel Wenzer talar genom Lo Kauppi om kulturpolitik på Guldbaggegalan

2012-01-24T05:47:00.000-08:00

Vissa tacktal står ut och betyder mer än andra. De tacktalen förtjänar att återges i sin helhet eftersom de betyder något, folk menar något och vill inte bara tacka mamma och pappa för mikromiddagar. Ett sådant tacktal hölls av Lo Kauppi på Guldbaggegalan, Kauppi tog emot priset i dokumentärfilmaren Michel Wenzers ställe.

Här följer alltså talet i sin helhet:

Hej jag heter Lo Kauppi och jag har fått den stora äran av Michel Wenzer att ta emot det här priset. Och Michel ville att jag skulle säga det här:

Filmen At night I fly handlar om hur livsviktigt det är med kultur. Den här filmen är ett bevis på att kultur kan ge människor mod, hopp, förmåga att ifrågasätta, få människor att bli mänskliga, även under totalt omänskliga förhållanden. Den kunde finansieras och genomföras tack vare en idé vi har haft i det här landet om att vi ska ha en statligt stödd kultur som är till för alla. Nu när ojämlikhet och orättvisa är en del av Sverige så är det jätteviktigt att vi återtar den idén om att kulturen ska få utvecklas fri från kommersialism och marknadskrafter. Vi behöver fler bibliotek, fler fria teatergrupper, fler independentfilmer, mer och bättre Public Service och mindre reklamfinansierad TV. Tänk på det nästa gång ni går och röstar.

Tack för guldbaggen hälsar Michel Wenzer som har gjort filmen At night I fly!

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 1

2012-01-23T06:20:00.000-08:00

Det första kulturpolitiska målet som regeringen formulerat (av sammanlagt fyra mål) är att: främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.
Detta är ett mål som till stor del är liktydigt med det kulturpolitiska målet från 1974: kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.

Dock är det nya kulturpolitiska målet i några avseenden bättre än sin föregångare från 1974. Nämligen på så vis att här ingår bildningen vilket är till stor del vad kulturpolitik handlar om att främja. På det kulturpolitiska området ingår en bildnings- och lärandeambition som är väldigt viktig att inte bortse från. Emellertid innehåller det nya målet inga formuleringar om kontaktskapande mellan människor. Kultur skapar idag goda förutsättningar för kontakt mellan människor och kontakt mellan människor innebär i sin tur helt enkelt ökad förståelse. Denna ökade förståelse är en i grunden samhällsnyttig egenskap eftersom den motverkar samhälleligt skadliga effekter av segregation. Jag skrev tillsammans med Siv Holma och Amineh Kakabaveh på Overklighetens folk texten Kultur är antirasism i september 2010. Den texten handlade om hur ett ökat internationellt kulturutbyte motverkar rasism men även i stort om hur kultur är en i grunden positiv kraft som motverkar fördomar och främlingsfientlighet.

Detta med att ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser” tycker jag dock är något som regeringen borde ha tänkt ett varv extra på. Det kan knappast kallas för att främja allas rätt till kulturupplevelser när man exempelvis tog bort den fria entrén på museerna eller när man bestämde sig för att det inte längre var önskvärt att ge en statlig inkomstgaranti till de som skapar den kultur som är trendsättande för den bredare kulturen.

När det gäller utvecklande av skapandeförmågor tycker jag det är intressant att peka på hur viktigt det är att börja tidigt. Skapande skola är ett bra projekt som regeringen initierat, åtminstone har det goda ambitioner. Däremot är det ett problem att det fortfarande är väldigt dyrt att gå i musik- eller kulturskola i Sverige idag. Att regeringen dessutom valde att lägga ned En bok för alla-projektet var ett stort misstag ur ett perspektiv där man vill utveckla skapandeförmågan hos medborgarna.

Jag tycker som helhet att man kan säga att regeringen gjort ett jobb när det gäller det första av Sveriges kulturpolitiska mål som egentligen är ganska genomskinligt. Måluppfyllelsen kan knappast sägas vara tillfredsställande under rådande omständigheter. Däremot bör satsningen på Skapande skola ges beröm och uppmuntran.

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål

2012-01-23T05:08:00.000-08:00

Idag har Sverige kulturpolitiska mål antagna av regeringen. Dessa mål ska reglera den förda kulturpolitiken, det är således med utgångspunkt i dessa som regeringen fattar beslut i kulturpolitiska frågor. Idag är målen:

1: Främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.

2: Främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.
3: Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.
4: Främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan inom kulturområdet, särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

Dessa fyra mål ska alltså reglera den kulturpolitik som förs. Jag kommer i en artikelserie innehållande en artikel för varje kulturpolitiskt mål att beskriva hur den borgerliga regeringen förverkligat dessa mål, inte förverkligat dessa mål eller brutit mot dessa mål samt vad i det kulturpolitiska målen jag tycker bör kritiseras och varför.

De medverkande i "The voice" luras in i en kafka-process

2012-01-19T14:38:00.000-08:00

Efter att ha kikat på kontrakten för TV4:s nya storsatsning ”The voice” och sett den kritik det fått av Musikerförbundet tycker jag mig se en oetisk taktik att lura in programmets deltagare i en Kafka-liknande labyrint av förbud. Till att börja med är kontraktet 34 sidor långt och för den som inte har vana att läsa den här typen av texter kan jag tänka mig att det är ganska förvirrande. Kontraktet är framtaget av Universal Music och Nordisk Film TV. I kontraktet finns hårda paragrafer som att deltagarna åläggs att skaffa egna livförsäkringar, att de inte får synas i annan media utan tillstånd och att de inte äger rättigheterna till sina egna framträdanden eller sin egen musik. Avtalet kritiseras av Musikerförbundet som i ett uttalande för SVT:s Kulturnyheterna kallar det för "både olämplig och olycklig".

Jag tvekar inte att påstå att avtal som detta kontrakt är ett konkret bevis på hur skivbolag, produktionsbolag och artistbolag ser till att säkra sina egna positioner i tider där behovet av exempelvis skivbolag är starkt ifrågasatt. Det finns uppenbara saker i detta kontrakt som ruckar immaterialrätten till skivbolagens fördel. I min värld är det också uppenbart att detta är ett sätt att se till att tullförskansa sig programdeltagarnas hela tillvaro och säkra att avkastningen från densamma inte tillfaller dem själva. Det faktum att deltagarna inte över huvud taget för lön under programinspelningen kombinerat med den miljonvinst produktions- och skivbolagen utgör närmast en perverst uppenbar påminnelse om hur villkoren för unga musiker ser ut idag.

En stor dag för skivbolagens lakejer

2012-01-18T07:25:00.001-08:00

Jag vill börja med att klargöra min inställning till fildelning. Jag förespråkar lösningen med digitala bibliotek. Jag vill också förtydliga att jag, i den mån jag uttalar mig kritiskt om fildelning gör det för att jag anser att fildelning under tiden fram till dess digitala bibliotek har implementerats innebär ett visst inkomstbortfall för musiker.

Det är en skammens dag när en fildelande privatperson från Värmdö ställs inför rätta i Sverige för något som nästan alla unga svenskar håller på med. Rättegången är i skivbolagens intresse, inte musikernas. Detta innebär i praktiken att det är en rättegång i kapitalets intresse.

Palatset blev ett offer för ett experiment med borgerlig kulturpolitik

2012-01-17T08:42:00.000-08:00

Idag lämnade Palatset Riddarholmen AB in en ansökan om konkurs. Anledningen till konkursen är att verksamhetskostnaderna för barnkulturhuset varit för höga och att det varit svårt att hitta sponsorer. Kulturnyheterna i SVT rapporterade om Palatsets ekonomiska problem redan den 12/1 och det är de problemen som nu har lett fram till konkursen.

Att Palatset slår igen portarna har alltså varit väntat under en tid nu. Sponsorerna har inte varit många, besökarantalet har varit lågt, möjligen på grund av det höga inträdet, 150 kronor per person oavsett ålder om jag inte minns fel. Att sponsorerna svikit är ännu ett bevis för att den kulturpolitik som stadshushögern i Stockholm står för är ett fatalt misslyckande. På bloggen Från huvudstad till världsstad skriver Madeleine Sjöstedt den 9/1-2012:

Allt för ofta handlar kulturpolitiken om att kulturen måste få mer offentliga resurser, allt för sällan om hur kulturen och kulturskaparna kan attrahera mer resurser på egen hand.

Det intressanta med fallet Palatset är att det varit ett projekt som byggt på att det inte kan gå runt utan att sponsorer kommer in i verksamheten. Stockholm stad har satsat 10 miljoner kronor på projektet som nu gått i stöpet. Skattebetalarnas pengar har således investerats i något som nu resulterat i ett konkursbo.

Egentligen var Palatset ett bra projekt. Av de som varit där har jag bara hört positiva omdömen. Däremot var Palatset offer för ett borgerligt kulturexperiment som visade sig barka åt skogen av den enkla anledningen att sponsorer inom kulturlivet är ungefär lika realistiskt som vision som det bilfria samhället. Skillnaden på de båda är att en socialistisk majoritet i Stockholms kommun ingalunda bara skulle sätta sig i Stockholm stadshus och bestämma att ”nu stänger vi av alla vägar för biltrafik”. Ett sådant agerande vore ungefär lika ansvarslöst som den kulturpolitik den borgerliga majoriteten, med Madeleine Sjöstedt (folkpartistiskt kulturborgarråd i Stockholm stad), gör sig skyldiga till. Palatset hade öppet i fyra månader.

Välkommet om stöd till kulturtidskrifter

2012-01-16T14:39:00.000-08:00

Jag har ett kluvet förhållande till tidskriftsstöd. Jag menar inte på så vis att det ligger något i att tidskrifter som inte går runt på egen hand ekonomiskt inte är värda att hålla vid liv (jag heter ju Lundgren, inte Liljeroth). Däremot tycker jag att det finns en poäng med att särskilt radikala och viktiga samhälleliga röster klarar att stå på egna ben eftersom en vild hund som äter ur husses hand inte är en vild hund, en vild hund jagar själv och har heller ingen husse. Här tycker jag att den modell vi har i Clarté och som vi delar med Folket i Bild/kulturfront är betydligt bättre, vi står på egna ben med en stabil ekonomi därför att vi ser ett självändamål i det. Jag har också jobbat på Arbetaren som vikarierande prenumerationsansvarig, där hade man en klump i magen när man skulle ta ut prenumerationsregistret för att skicka till tycket. Om för många prenumeranter försvinner innebär det indraget tidskriftsstöd och det i sin tur hotar utgivningen, en viktig politisk röst kan således dö.

Däremot; det finns de som valt att göra annorlunda och dom därmed är beroende av tidskriftsstöd. Dessa kan, trots det, vara tidskrifter vars röster är omistliga i svensk samhälls- och kulturdebatt. Några av dessa vars stöd tidigare var ifrågasatt men som nu, tack och lov, beviljats stöd är Bang (25.000 kr 2012), Ordfront magasin (250.000 kr 2012), EXPO (300.000 kr 2012), Pockettidningen R (175.000 kr 2012) och Mana (175.000 kr 2012). Sammanlagt fick 98 papperstidningar och 13 webbtidningar kulturtidskriftsstöd.Se hela listan från Kulturrådet.

Vänsterpartiet driver kravet om gratis kulturskola

2012-01-16T14:20:00.001-08:00

Vi var ett gäng som jobbade hårt för kulturpolitiken på Vänsterpartiets 39:e kongress. Och faktum är att det lönade sig! Vänsterpartiet driver numera kravet att vi ska ha en avgiftsfri musik/kulturskola i alla landets kommuner och kommer dessutom jobba mer aktivt med kultur på sina utåtriktade arrangemang. Båda dessa landvinningar för kulturpolitiken hade varit svåruppnådda om det inte varit för att vi var några som jobbade hårt för dem, här bör särskilt Siv Holma och Bengt Berg nämnas.

Att vi äntligen i vänsterpartiet driver ett sant socialistiskt grav angående musik/kulturskolan är väldigt bra. Som enda svenska parti kan vi säga oss vara helt på de kulturutövande ungdomarnas sida, för mig som sysslar med kulturpolitik känns det som en, något försenad, julklapp.

Aggressionen mot ”kulturvänstern” visar högerns frustration

2012-01-16T13:42:00.000-08:00

Det är en förlustelse att läsa hur Bengt Ohlsson dundrar mot ”kulturvänstern” i sin debattartikel på DN-kultur den 4/1-2012. Inte för att jag håller med Ohlsson men därför att han är stilistiskt träffsäker och samtidigt väldigt skraj. Att vara orolig för det som av borgarna kallas kulturvänstern är en ganska naturlig reaktion när borgarna försöker ta över kulturfrågorna och för en gångs skull stöter på motstånd.

Varför slås Ohlssons artikel upp så stort och varför blir folk så arga? Jag tror att det enkla svaret är att det blir svårt för högern att ignorera att de faktiskt är ute i ogjort väder när de attackerar vad som kallas kulturvänstern. Egentligen är denna gruppering inte ens en gruppering om vilken det går att använda ett samlingsnamn, den s.k. ”kulturvänstern” är helt enkelt Sveriges mest individualistiska kollektivistiskt inriktade människor. Så länge en kulturvänster inte organiserar sig aktivt, som när 50 stockholmsmusiker organiserade sig och vägrade spela gratis på arrangemanget Make Musik Sthlm i juni 2011, är de inget större hot. Däremot är dessa människor tämligen ointresserade av en politik som försämrar deras arbetsvillkor, möjligen är det en förklaring till att högern vår kalla handen i kulturarbetarkretsar.

När allianspartiernas företrädare agerar i affekt mot Åsa Linderborgs texter i Aftonbladet så är det inte något större problem att avväpna dem. Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, kastar sig ut på Newsmill med en text där hon hävdar att Stockholm stads borgerliga majoritet är folkbibliotekets försvarare är det enkelt att peka på att 500 folkbibliotek lagts ner de senaste 20 åren, således 150 stycken sedan alliansen tog makten 2006. Hade man älskat folkbibliotek så mycket som Sjöstedt ger sken av hade denna utveckling utan tvivel stoppats genom en stopplag.

Sedan brukar det i regel brista för högerkrafter som försöker diskutera kulturpolitik när man som kulturpolitisk debattör med vänsterinfallsvinkel frågar sig hur det kommer sig att borgerliga kulturpolitiker och debattörer som så ofta förespråkar ”valfrihet” i kulturpolitiken. De använder sig av rent darwinistiska tankegångar om den starkes rätt i exempelvis frågor som rör tidskriftsstöd som ska gynna en mångfald i debatten eller inkomstgaranti för konstnärer och musiker som ägnar sig åt en smalare produktion men som trots det inspirerar och entusiasmerar kulturarbetare som når en bredare massa.

Vad det handlar om i detta fall är en stark frustration över att inte kunna ta tolkningsföreträdet, försöken har gjorts, exempelvis efter Anna Odells examensarbete på Konstfack (som fortfarande upprör) och när Göran Hägglund ställer ”verklighetens folk” emot ”kulturvänstern”. Verklighetens folk var också den komiska höjdare som fick mig att starta siten Overklighetens folk – texter från den overkliga kulturvänstern med texter av personer som Lena Kallenberg, Bob Hansson och Mikael Wiehe.

Att påstå att det finns en ”kulturvänster” medför också ett par logistiska problem, nämligen att det per automatik måste finnas en ”kulturhöger” och någon sådan har väl borgarna efterlyst enda sedan man insåg att Jokkmokk-Jocke var den enda som ville ställa upp och spela för borgarna och på senare år Willie Craford.

Vad man kan konstatera är att det är tacksamt för såväl moderater som sverigedemokrater att kunna påstå att man slår ur någon form av underläge. Då är det lätt att, som Janne Sundling i Resumé, peka på hur vissa svenska medieprofiler tidigare varit aktiva inom den svenska vänstern. Att det skulle vara konstigt att det förhåller sig så med hänsyn till att de som idag är medieprofiler är i precis rätt ålder för att ha varit med i vänstervågen 1968-1975 är ett märkligt resonemang, ungefär som att kritisera dagens 1980-talister för att de varit varit unga samtidigt som ”satsa-på-dig-själv” drog genom Sverige, alldeles oavsett om de var med i denna våg på ett aktivt sätt eller inte.

Intressant är att notera hur man konsekvent undviker att diskutera maktkoncentrationen inom svensk media som har förändrats mycket lite de senaste 30 åren och där ett fåtal stora ägarfamiljer och koncerner äger stora marknadsandelar. Detta är nämligen inte en diskussion som skulle gynna dem som idag slåss mot ”kulturetablissemanget”.

UNISON till attack mot Annie Lööf

2011-11-16T05:46:00.001-08:00

Annie Lööf har tidigare backat från en rad påståenden med motiveringen att hon ju ”är en pragmatisk politiker” (i mina öron heter det populist). Hon menade tidigare att man borde göra illegal nedladdning av musik på internet "legal för privat bruk". Detta föranledde att ett gäng från branschorganisationen för proffessionella låtskrivare, UNISON, att skriva ett brev till Lööf där de bland annat skriver:

"Tycker du, Annie Lööf, till exempel också att patent på uppfinningar och mediciner ska kunna spridas lika godtyckligt, utan ersättning till upphovsmännen?"

Att dessa musiker skriver brevet handlar om att detta är en fråga om försörjning som rubbas på grund av bristande respekt för upphovsrätten. Det problematiska ur upphovsrättsaspekten är att man inte lever av kärlek allena utan, hur konstigt det än låter, behöver pengar till mat och hyra även som kulturarbetare. Musiker lever ofta på STIM-pengar. Det finns 60.000 STIM-anslutna idag. Av dessa har cirka 250 stycken en årsinkomst på över 200.000 före skatt. Undertecknarna av det öppna brevet till Lööf, bland andra Eva Dahlgren, Christian Waltz, Ingela Pling Forsman och Linda Sundblad, undrar hur deras försörjning ska tryggas och det undrar jag också.

Lööf och hennes kompisars bristande respekt för att kulturarbetare ska kunna försörja sig på vad de gör är problematisk eftersom den ställer människor i ett relativt rättslöst läge, ett läge där samhället inte vill skydda dem och deras inkomster mot rofferi och stöld utan tycker att de gott kan klara sig eftersom de valt att faktiskt jobba med ”sin hobby”. Applicerades denna inställning på exempelvis läkare, som också tycker att deras yrke är meningsfullt och därför också kanske borde jobba gratis (?) skulle det bli ett himla liv.

Kandiderar till partistyrelsen för kulturens skull

2011-10-15T07:40:00.000-07:00

Jag har bestämt mig för att kandidera till Vänsterpartiets partistyrelse vid kongressen 2012. Detta beslut fattade jag efter att ha blivit kontaktad av Siv Holma, tidigare ordförande i riksdagens kulturutskott, som meddelade att hon hade nominerat mig till partistyrelsen. Min gissning, och jag skulle bli förvånad om det inte blir på det viset, är att jag inte kommer väljas in i partistyrelsen nästa år. Däremot är det en viktig markering från oss som arbetar med kulturpolitik i vänsterpartiet att vi också är beredda att ta ansvar för att detta politikområde prioriteras inom partiet genom att ta det politiska ansvaret i partistyrelsen.

Partistyrelsen väljs av kongressen och är det högsta beslutande organet i vänsterpartiet. I partistyrelsen som sitter fram till kongressen har kulturpolitik inte, trots framtagandet av det kulturpolitiska programmet Kulturkompassen (som är ett utmärkt dokument) inte funnits något större engagemang för de kulturpolitiska frågorna. Så upplever i alla fall vi som jobbar med detta politikområde inom partiet situationen.

Med en partistyrelseledamot vars huvudsakliga intresse ligger på kulturpolitiska frågor skulle kanske detta politikområde få en mer framskjuten ställning inom vänsterpartiet. Jag vill arbeta med att föra ut partiets kulturpolitik, den enda klart formulerade kulturpolitiken som finns representerad i Sveriges Riksdag.

Läs Kulturkompassen som pdf-fil här

Rossana Dinamarcas kultursyn

2011-10-07T06:56:00.001-07:00

Jag har för några dagar sedan tagit initiativ till en debattartikel som ska replikera på Rossana Dinamarcas artikel i Flamman 19/11. Vi är några kulturpolitiskt aktiva vänsterpartister som reagerat över innehåller i Dinamarcas artikel, som i sin tur är en replik på en tidigare insändare till Flamman. Jag kommer under dagen att maila vårt svar till Rosanna Dinamarca till Flammans redaktion.

Bakom artikeln står, förutom jag, Ann-Mari Engel som är vice ordförande i Stockholm stads kulturnämnd, Siv Holma som är tidigare ordförande i riksdagens kulturutskott och Bengt Berg som är nuvarande ledamot av riksdagens kulturutskott. Samtliga är vi såklart vänsterpartister.

Läs gärna artikeln vi replikerar på här:
Vi ska inte vara smakdomare

Niklas Wykman gör det igen

2011-10-06T00:42:00.001-07:00

Han har avgått som MUF-ordförande och blivit sakkunnig hos Anders Borg men ur Twitterflödet har han (tyvärr) inte försvunnit: alls vår Niklas Wykman. Mannen som deltog i det Sverigedemokratiska initiativet ”Vänsterpartiet i riksdagen – nej tack” och i övrigt gjort fler logiska kullerbyttor i sin hätska retorik än någon annan ungdomspolitiker jag känner till.

I tisdags twittrade Wykman på ett ganska tvivelaktigt och helt enkelt korkat sätt om Kanelbullens dag. Det var inte så underfundigt som han trodde, på Aftonbladets Politikerkollen monterades hans twitter-post ned snabbt och effektivt av Erik Nises.

Egentligen struntar jag i Wykman, han är passé. Men det som gör mig förbannad i det här fallet är hans användning av ordet ”kulturkofta”, ett ord som för att citera Nises kan beskrivas såhär:

Men sen blir analysen otydlig. Anrättningen överhetshummer ger exakt 0 träffar på Google och Kulturkofta är faktiskt ingen maträtt alls utan en nedsättande benämning på människor som är intresserade av kultur - gärna ur ett vänsterperspektiv.

Min tes om att de nya moderaterna är lika kulturfientliga som de gamla byggs bara på ytterligare. Anledningen till att Wykman tycker så illa om ”kulturkoftor” är att han helt enkelt tycker att kultur är onödigt flum som inte genererar pengar. I min värld är det förbannat irriterande att över huvud taget höra talas om ordet kulturkofta, det är en benämning som används nedlåtande och ofta om Sveriges främsta kulturarbetare av den enkla anledningen att dessa intar en vänsterståndpunkt eftersom de rent konkret missgynnas av borgarnas kulturpolitik. Att känna detta som ett så stort hot att man med liv och lust går till frontalangrepp är ett mått på hur rädda borgarna är för kulturarbetare, fritänkare och självständiga människor, något som i praktiken går på tvärs med deras egen ideologiska utgångspunkt där individen är helig och kollektivet fientligt.

Vi hade hoppats att stora belopp skulle backa upp de stora orden, varför sviker du Juholt?

2011-10-06T00:17:00.000-07:00

Igår presenterade socialdemokraterna sin kulturbudget. Efter flera månader av offensiv i kulturpolitiska frågor var vi många som väntat oss mycket av denna budgetmotion från socialdemokraternas håll. Tyvärr visar det sig att budgetmotionen bara föreslår en satsning på kulturen som är dryga 2,5 procent högre än regeringens, i kronor och ören innebär det ungefär 300 miljoner kronor.

Intentionen sägs vara att fler unga ska hålla på med kultur och socialdemokraten Berit Högman är på det hela taget nöjd med förslagen som läggs fram. Hon menar att socialdemokraterna ”satsar på framtidens kultur”.

(s) vill också återinföra gratis inträde på museerna. Det är visserligen välkommet men samtidigt är det väl lite mer av brist på uppslag än något annat som gör att man lyfter fram just detta från budgetförslaget, det var så att säga innovativt 2006 men har tappat lite av sin charm sedan dess även om det är ett väldigt bra initiativ.

Ännu en nyhet är 20 miljoner kronor till att digitalisera landsortsbiografer. Detta med baktanken att kunna streama livesändningar av opera och teater från andra delar av landet eller världen.

Vad är det vi väntade oss mer av? Vi väntade oss att stora belopp skulle backa upp de stora orden som ni, i ljuset av sossarnas budgetmotion ter sig som tomma ord i det stora hela. Vi kunde också ha väntat oss lite mer innovation i kulturpolitiken och lite mindre förvaltning, missförstå mig rätt, det är jättebra att vilja förvalta men får man aldrig något nytt att förvalta riskerar man att köra fast i gamla spår och är det något vi inte vill så är det väl att kulturpolitiken stagnerar? Kan man låta bli att känna att Juholt svikit?

Sossarnas kulturbudget känns trött. Bollen ligger kvar hos regeringen trots att Juholt, Pagrotsky och deras kompisar kunde snott den ganska lätt och kontrat med tanke på att Adelsohn Liljeroth har växt fast i gräset och börjat odla slutspelsskägg.

Det är ta mej f*n kulturfientligt Uffe Elbaek!

2011-10-05T09:40:00.000-07:00

Ännu en gång ett kulturfientligt förslag från Danmark. Denna gång är det den nytillträdda kulturministern Uffe Elbaek som trampar i klaveret. Elbaek tillhör Radikale venstre (RV) och är alltså kulturminister, egentligen av samma slag som svenska Lena Adelsohn Liljeroth, de tillhör inte riktigt samma politiska falang men verkar båda ha en viss dragning att vilja slippa undan sina uppdrag genom att föreslå så stora inskränkningar i sitt politikområde i sina respektive länder så att de snart kommer att ha avvecklat sig själva om de får fortsätta i den takt de håller för tillfället.

Elbaek lanserar en ”Marshallplan” för dansk kulturpolitik. Denna ekonomiska injektion ska bestå av bland annat följande:

- Minska stödet till de klassiska konstarterna
- Lägga ner symfoniorkestrar
- Mindre pengar till kyrkomusik
- Slå ihop den kungliga baletten med operan

Jag kanske varit i politiken för kort tid för att fårstå det här men mitt intryck var att en minister aldrig är starkare än sin budget och med den logiken borde Uffe Elbaek slåss hårdare för att stärka kulturpolitiken i budgetarbetet, inte tvärt om. Det Elbaek vill satsa pengarna på istället de klassiska konstarterna, symfoniorkestrar, kyrkomusik, balett eller opera är:

- Bättre möjligheter för små teatrar i Köpenhamn och ute i landet

- Ett ekonomiskt uppsving för folkbiblioteken

Problemet är egentligen att Elbaek vill prioritera bort kultursatsningar till förmån för andra. Visst handlar politik om prioriteringar, men inte om att montera ner väl fungerande institutioner för att man själv inte förstår sig på den typ av kultur de sysslar med.
Detta är heller inte första gången som jag ser mig tvungen att behandla den obehagliga utvecklingen på kulturpolitikens område i Danmark. Den 10:e september skrev jag om Socialistisk Folkepartis märkliga inställning i samma frågor, de verkar faktiskt rörande överens med Uffe Elbaek om att klassisk kultur inte är något att ha: Kulturfientligtinitiativ från Socialistisk Folkeparti i Danmark.

Kandiderade till partiledare – förlorade både jobb och bostad

2011-10-05T09:38:00.001-07:00

Poeten och mediafiguren Marcus Birro fick kicken från TV4 och förlorade sin bostad. Varför? Han sa att han eventuellt skulle vara intresserad av partiledarposten i kristdemokraterna. Tanken var från början att Birro skulle bli programledare för programmet Kvällsöppet, men när han blev kontaktad av kristdemokraternas valberedning som undrade om han ställde upp som partiledare svarade han ja. Det kostade honom jobbet på TV4 och bostaden i Stockholm.

Birro drog tillbaka sin kandidatur redan dagen därpå men då var det för sent. Cheferna på TV4 hade redan anat oråd och Birro fick uppsägning på blankt papper.

Min reflektion är följande: Birro blev bisittare åt Lennart Ekdal i Kvällsöppet i TV4 redan 2008. 2009 deltog han i kristdemokraternas 1:a majtåg i Uppsala samman med Göran Hägglund. Att detta inte väckte betänkligheter redan då, och Birros klassiskt kristdemokratiska kommentarer som bisittare åt Ekdal har inte väckt något ont blod i TV4-huset på Gärdet. Varför är det en så stor deal nu? Är det någon sorts påklistrad opartiskhet? Jag menar att det kan ha att göra med att TV4 inte vill vara sämre än SVT som sa upp Karin Hübinette som programledare för Agenda när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister. Idag har Hübinette återkommit, det tror jag att Birro också kommer göra, TV4:s spel för gallerierna skadar bara en individ i onödan eftersom oddsen att Birro blivit vald om han låtit bli att dra tillbaka sin kandidatur inte kan ses som särskilt stora.

Ge litteraturpriset till Tomas Tranströmer

2011-10-05T09:37:00.001-07:00

Det är utan tvekan dags att en poet får litteraturpriset och det är garanterat dags att ge det till en av de män som betytt mest för poesiscenen både i Sverige och internationellt under de senaste snart 60 åren. Tranströmer finns översatt till drygt 50 språk och har gett ut 20 poesisamlingar, senast Den stora gåtan (2004).

Tranströmers betydelse både som nyskapare inom språket och som inspirationskälla till en uppsjö av poeter har varit stor och det är utan tvekan dags att han nu får det största av alla litteraturpriser, Nobels litteraturpris.

Big Yellow Rabbit blir "fildelad" i brist på "fodervärd"

2011-10-04T01:45:00.000-07:00

Den heter Big Yellow Rabbit och är ett konstverk utställt i centrala Örebro. Verket är inspirerat av ett mjukisdjur tillhörande konstnären Florentijn Hofman själv. Frågan som inställer sig; hur mycket älskar man sitt mjukisdjur om man låter sig inspireras att bygga en 16 meter hög kanin i trä med mjukisdjuret som förlaga?

Detta närmast omöjliga konstprojekt var en del av konstfestivalen Open Art och har sedan dess stått på Stortorget i Örebro. Från början var tanken att Örebro skulle överlåta Big Yellow Rabbit till någon annan stad eller kommun som så att säga kunde bli "fodervärd" för kaninen. Problemet tycks vara att ingen är intresserad att ta över 16 meter gul kanin. Detta gör att staden nu meddelar att alla kan få sin egen lilla bit av Big Yellow Rabbit. Staden agerar så att säga hub åt Hofmans kanin och Hofman fildelar den till alla Örebroare som vill ha en bit av den.

Huruvida konstverket är bra eller inte tänker jag inte uttala mig om. Däremot kan jag säga att det i staden där jag pluggar finns ett större antal skalliga gubbar i olika upplagor och olika typer av sten på stadens gator, torg och i vattnet. Jag vet inte om jag är speciellt imponerad av dem, men jag tycker helt klart att kaninen känns mer kreativ. Att ingen ville ta över skrället är heller inget större problem. Big Yellow Rabbits öde är kanske inte så dumt ändå och Hofmans verk sätter sitt avtryck i många Örebroares hem.

Till Håkan Nessers försvar

2011-09-30T07:17:00.001-07:00

Få kan ha undgått Håkan Nessers arga brev till recensenten Marita Johansen. Vad det hela handlar om är att Johansen är en av få svenskar som skrivit en kritisk recension av Nessers bok Himmel över London.

Det intressanta är egentligen Nessers agerande snarare än Johansens recension. Nesser skrev i ett kort brev till Johansen följande:
Är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?

Att Nesser begår någon form av kulturellt generalfel genom att tillskriva en negativ recensent på det här viset säger enligt min mening mer om oskrivna lagar inom kulturvärlden än om Håkan Nesser. Varför? Jo, därför att Nessers etikettsbrott inte är något brott mot någonting annat än en märklig inställning inom litteraturvärlden. Den enväldige kritikerns särställning är hämmande för det kulturella samtalet och jag tror inte att detta är något att applådera.

Det är också så att Nessers fråga i sak är intressant. Tolkningsföreträdet till litterära verk är något som sällan diskuteras i den utsträckning det kanske borde. Detta eftersom tolkningsföreträde i den litterära världen per definition ligger hos läsarna. Och visst kan man tycka att det vore önskvärt om författare som inte delar den inställningen helt enkelt behåller sina verk för sig själva men samtidigt är ju frågan om offentlighet åt ett litterärt verk något som alltid är upp till författaren.

Johansen menar att slutet av Himmel över London är dåligt. Nesser menar att det inte är ett dåligt slut. Vem som har rätt tål att trätas om, men faktum kvarstår, här finns inget konsensus och det är bra eftersom konsensus inte stimulerar diskussion. Därför är det så oroväckande att röster höjs för att Nessers brev var uttryck för dåligt omdöme, en åsikt som bland annat Nina Lekander, kritiker på Expressen, gav uttryck för i SVT:s Debatt den 22:a september.

Om jag får drömma så hoppas jag att Nessers brev kommer att få samma praktiska betydelse för litteraturvärlden som det fick när Ann-Marie Skarpe, Liza Marklund och Jan Guillou startade Piratförlaget. Förlagsvärldens oskrivna regel var att intäkter för bokförsäljning skulle delas enligt principen 25 % till författaren och 75 % till förlaget. Detta gjorde att många förlag var tvungna att höja författararvodena. Nessers brev kan på samma sätt gynna det litterära samtalet.

Visst kan man tycka att det kanske är så att Nessers agerande är småaktigt och en tanke är väl att han kanske helt enkelt ville räkna in Himmel över London som en bok som uteslutande fått goda recensioner och att Johansen fällde honom på målsnöret. Men Nesser har stimulerat det kulturella och litterära samtalet oavsett avsikten bakom brevet till Johansen och visst tål det att fnissas åt, men mera hyllas ändå.

Presstöd för Feministiskt Perspektiv!

2011-09-27T13:26:00.000-07:00

Äntligen! Det känns fantastiskt att kunna skriva det; den nätbaserade tidningen Feministiskt Perspektiv får från och med nu presstöd. Feministiskt Perspektiv finns bara på nätet och har dragit till sig duktiga och namnkunniga skribenter som Svante Tidholm, Gudrun Schyman och Maria Jacobsson.

Upplagan för Feministiskt Perspektiv ligger på 2.376 prenumeranter och kan bara läsas i fulltext av dessa, det är alltså ingen gratistidning. Feministiskt Perspektiv är en vanlig nyhetstidning men med ett feministiskt perspektiv på sina nyheter. Det innebär i praktiken att man är en konventionell tidning med ett omvälvande perspektiv.

Den ekonomiska situationen för oss som ger ut tidningar är inte alltid den lättaste. Själv är jag involverad i två olika tidningsprojekt för tillfället, dels som förbundsstyrelseledamot för Svenska Clartéförbundet som främst ger ut tidningen Clarté och där jag även ingår i redaktionskollektivet och dels i Lidingöpolitiken, en småskalig vänsterpartistisk lokaltidning. Det är inte alltid lätt att få råd att ge ut en tidning. Framförallt inte om man vill ha många läsare eftersom gratis är gott och man gärna förväntas lägga ut sin tidning på nätet. I Lidingöpolitikens fall har vi relativt små omkostnader och tidningen görs av frivilliga krafter, där har vi valt att lägga ut tidningen direkt på nätet som PDF. I Clartés fall så är det däremot så att vi en väldigt god ekonomi för tillfället och vi väljer att lägga ut våra nummer på internet efter det att det utkommit ett nytt nummer till försäljning.

Hur beroende många tidningsprojekt är av stöd och pengar kan vi se i Feministiskt Perspektivs Anna-Klara Bratts, chefredaktör uttalande: - Ett glädjande beslut som går i rätt riktning. (...) Vi är både lättade och glada.

Att bygga en skola – om missförhållanden på Arkitekturhögskolan

2011-09-26T13:27:00.000-07:00

Idag berättar Kulturnyheterna i SVT om den bristande pedagogiken och hur många studenter känner sig utsatta och förbisedda på Arkitekturhögskolan i Stockholm. Det är så allvarligt att många studenter valt att hoppa av.

Tanken var att Arkitekturhögskolan skulle höja standarden på undervisningen genom att ta in yrkesverksamma arkitekter. Tyvärr visade sig den nya satsningen vara ett ganska rejält misstag eftersom en yrkesverksam arkitekt inte nödvändigtvis är en strålande pedagog, även om det säkerligen finns sådana också.

Vi tänker sällan på vilken central roll arkitekter har i vårt samhälle. De planerar och avgör hur vår stadsbild kommer att se ut och det innebär i praktiken ett väldigt stort ansvar. Att dessa människors utbildning måste vara förstklassig för att de ska kunna göra ett så gott jobb som möjligt är så fundamentalt självklart att det är helt och hållet världsfrånvänt att sätta outbildade lärare att undervisa dem. Företags- och branschkontakt är en sak, men att blanda in en ”ickeprofessionell profession” i undervisningen är en ganska allvarlig miss.

Dock vänder jag mig mot en sak i Kulturnyheternas avslöjande. Ingenting i deras repotage indikerar att det är just de outbildade lärarna, branschfolket, som står för alla former av oegentligheter i undervisningen och det bör poängteras att man inte helt kan koppla ihop förekomsten av outbildade lärare och dåligt bemötande av studenterna. Som statsvetaren Robert Putnam sa:

Det höga barnafödandet i ett område och det faktum att det finns många pelikaner i området är två faktum vart och ett för sig, men det innebär inte att det finns ett samband mellan de två.

Clarté på bokmässan i Göteborg

2011-09-26T12:14:00.001-07:00

Clarté hade ingen egen monter på bokmässan i Göteborg. Däremot hade vi faktiskt en programpunkt. Tidningen presenterades av Karin Hedbrant från Svenska Clartéförbundets styrelse och redaktionskollektiv och Olle Josephson som är redaktör i Kulturchocks monter under lördagförmiddagen. Arrangemanget var lyckat. Jag råkade bara ramla på det utan att ha planerat att träffa kamraterna på mässan då jag var där privat. Självklart hjälpte jag däremot till under arrangemanget genom att dela ut gratisnummer av Clarté.

Andra som hade sina tidningar i Kulturchocks monter var bland annat Pockettidningen R, Mana och tidskriften Kuba.

Bokmässan 2011, några guldkorn du kanske missade

2011-09-26T12:10:00.001-07:00

Jag tillhör inte branschen och fick inte delta på branschdagarna under bokmässan. Däremot vad jag på mässan under lördagen. Det var trevligt men väldigt mycket folk.

Alla skriver om bokmässan. Därför har jag bestämt mig för att göra det lite annorlunda och ge läsarna fem konkreta guldkorn från bokmässan i Göteborg 2011 från mitt eget perspektiv:

EXPO: De hade ett erbjudande som var väldigt fint erbjudande, som jag såklart nappade på. Nackdelen med EXPO brukar vara att det är rätt dyrt att hålla sig uppdaterad på vad extremhögern håller på med genom att läsa EXPO. Men på bokmässan kostade det 250 kronor för en helårsprenumeration som inkluderade två böcker, i mitt fall En annan sida av Stieg Larsson – artiklar och texter med Daniel Poohl som redaktör och Högerextrema rörelser och deras symboler av Håkan Gestrin.
Folket i Bild/kulturfront: Ännu ett prenumerationserbjudande och självklart gick jag i ”fällan”. Fyra nummer för 35 kronor. FiB är en tidning jag har ett gott öga till. De är en tidningsorganisation av samma modell som Clarté och med likartade värderingar och program. Vi delar också på skribenter som Hans Isaksson och Jan Myrdal och tecknare som Robert Nyberg (som sitter i FiB:s styrelse).
Arbetaren: Under sommaren vickade jag som prenumerationsansvarig på tidningen och på bokmässan träffade jag gamla kollegor som redaktör Salka Sandén. Även Arbetaren hade fina erbjudanden. De delade monter med andra organisationer som huserar i Federativ Förlagshus på Sveavägen i Stockholm, bland annat kulturföreningen Brand, Syndikalistiska ungdomsförbundet och Sveriges arbetares centralorganisation, SAC.
Norska montern: Här hittade jag spännande norskspråkiga författare. En bok jag gärna hade köpt om jag inte redan satt sprätt på min budget var Dag Solstads Arild Asnes.
Roh-nin: Jag köpte boken I stundens hetta för 50 kronor, väldigt billigt och en spännande antologi om den utomparlamentariska vänstern i Sverige efter Göteborgskravallerna.

Clartéförbundets stämma - ett kulturradikalt förbund på frammarsch

2011-09-26T06:30:00.000-07:00

Igår hade Clartéförbundet sin stämma i Göteborg. Vid stämman antogs ett nytt program baserat på förbundets tre grundsatser; Mot kapitalism - för ett socialistiskt samhälle, Mot imperialism - för fred, nationellt oberoende och en jämlik och resursbevarande världsordning och Mot kulturellt förtryck och fördumning - för en kämpande folkets kultur.

Vid stämman närvarade representanter från Clartés fyra avdelningar, Stockholm, Malmö, Norrköping och Göteborg. Clarté antog ett nytt program som ytterligare flyttar fram förbundets position som radikal kulturpolitisk röst, något som undertecknad uppskattar mycket. Så fort det nya programmet är redigerat och klart kommer jag lägga ut kulturavsnittet och skriva lite mer om just detta.

Under valdes jag till ledamot av förbundsstyrelsen (FS) tillsammans med kamraterna Karin Hedbrant (Stockholm), Daniel Cederqvist (Stockholm), Magnus Nilsson (Malmö), Magnus Göransson (Lund), Mikael Pettersson (Norrköping). Till suppleant valdes Gustav Landström (Göteborg).

Jag ser fram emot en verksamhetsperiod där vi ytterligare flyttar fram Clartéförbundets positioner på den radikal kulturdebattens område, detta kommer jag att verka för inom förbundet och jag tror att jag kommer vara i gott sällskap med kulturarbetaren och konstnären Karin Hedbrant som också valdes till förbundsstyrelsen.

Är chokladöverdragna riskorn rasism?

2011-09-20T14:42:00.000-07:00

Jag har varit aktiv antirasist i många år nu. Men ibland tycker jag att den akademiska medelklassens moraliska upprördhet tar sig ann lite väl löjliga saker. Nu gäller det Kina, Fazers chokladöverdragna riskorn, en klassiker som hängt med länge. Den som kommit på att godispåsen Kina är rasistisk är Patrik Lundberg. Han menar att i en krönika i Helsingborgs Dagblad att godispåsens logotyp ger en ”nidbild av asiater”.

Självklart har Lundberg all rätt att tycka att Fazers godis är det absolut största diskrimineringsproblemet vi har i Sverige. Men för egen del tycker jag att det är ett större problem att människor måste leva illegalt i vårt land efter avslaget uppehållstillstånd och upplyses genom Bamsetidning producerad av Migrationsverket om att de inte får vara här men ”kommer bli glada när de får komma hem och träffa sina kusiner”.

Nu kanske vissa frågar sig varför jag blandar bort korten, Lundberg talar ju om strukturell rasism som är problematisk för honom eftersom han är kines, inte om asylrätt. Förvisso är det sant, men de stängda gränserna och den asylpolitik vi bedriver i Sverige är faktiskt rasistisk och diskriminerar utomeuropeiska medborgare i asylprocessen.

Visst är Fazerproduktens utseende kanske problematiskt och en produkt av ett samhälle som vill göra skillnad på folk och folk. Samtidigt måste vi väl se det som att det finns aningen större problem att ta tag i om man får möjlighet att skriva i en tidning med 76.000 i upplaga? Eller om man nu vill peta runt i denna typ av frågor så har jag ett förslag; sätt dit Exotic snacks som tycker att det är exotiskt med torkad banan, det är ta mig fan ett postkolonialt trauma att fortfarande använda sig av det produktnamnet. Dock brukar de som gillar att peta i denna typ av frågor bo i innerstaden och gilla att äta ”naturgodis” så det lär väl knappast hända.

Reinfeldt, ny satirsite

2011-09-19T07:26:00.000-07:00

Satirkonsten i svensk politik har legat och latat sig ganska länge nu, bortsett från Robert Nyberg, Lindström och Janne Karlsson såklart. Det har varit lite dött. Men nu verkar något hända, äntligen kanske man ska säga. Den nya hemsidan heter reinfeldt.se och är försedd med såväl videoklipp som twitter och youtube-kanal. Konceptet är tänkt att vara en parodi både på Fredrik Reinfeldt och på Seinfeldt, den populära tv-serien. På bara några få dagar har den första och andra videosnutten haft 24.500 respektive 4300 bara på You Tube.

Är detta ett nytt genidrag? Jag tror att det kan vara det, även om vi måste låta den anonyma personen bakom Reinfeldt.se få lite tid innan vi recenserar arbetet. Klart är i alla fall att det är ett friskt och sunt tecken när satirkonsten börjar vakna till igen.

Jag gjorde för några månader sedan en intervju med Johannes Klenell, en av redaktörerna för satirtidningen Galago för Overklighetens folk. Galago ges ut av Ordfront och publicerade den en satir som väckte stor uppmärksamhet eftersom den skojade om att döda Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet. I min mening en rätt rolig satir om man ser den i sitt sammanhang, men kulturjönsarna på SvD menade att ”yttrandefriheten var hotad”.

Lilla Lovis, ett feministiskt projekt?

2011-09-16T00:52:00.000-07:00

”Att bli gravid är ju lätt som en plätt, och vem fan bryr sig om mannen är rätt? En liten dotter med örnfärgad hy, som dricker redbull-vodka utan att spy. Som är sin mamma precis upp i dan, ett sånt litet barn, det vill jag ha, ja ett sånt litet barn det vill Lovis ha”

”Brudar, med små, små pattar, kan dra åt helvete”

”Det kan väl hända att jag går till nån bar, raggar upp en gammal man som kunde vara min far, bjuder upp och lägger ut men aldrig min snus. Jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk”

Jag vet inte riktigt, men jag tror inte att någon som hört Lilla Lovis lämnas oberörd. Personligen tycker jag att de underfundiga texterna och experimentella arrangemangen är lite kittlande. Det är intressant att sätta kaffet i vrångstrupen och tyvärr händer det allt för sällan på den svenska musikscenen.

Lovis slaktar inga getter för att chockera, hon gör det heller inte genom att, som den hårdrocksscen jag själv tyckte mycket om för några år sedan, använda sig av ritualslakt av kvinnor och barn. Nej, allt det där är gammalt. Men att göra det genom att vara kvinna och utmana konventioner om vad som är en bra och dålig mamma, bra och dåligt uppförande, rätt och fel, är nytt.

Lilla Lovis har hittat sin egen grej, hon sjunger könsförtryckande om sig själv! Eller vänta nu förresten, om hon inte tycker att det är könsförtryckande utan bara uppmärksammar hur det ser ut med uppmaningen ”take it or leave it”, har hon då sjungit könsförtryckande om sig själv? Eller är det alla förståndiga medelklassmänniskor med böjelser att bekämpa patriarkatet som bara bestämmer åt henne? Kanske är det därför artistnamnet är just ”lilla” Lovis? För att man inte får bestämma själv vad som är rätt och fel.

Lilla Lovis utmanar såväl prettofeminism som gubbsjuka. Jag tolkar det som en frisk feministisk fläkt att hon gör det och hoppas på en ny EP med halsbrytande klargöranden om vardagen snart. Diskbänksrealism på skiva är nog inte så dumt när allt kommer omkring..

Sätter ner foten om kulturarvslyftet på Newsmill

2011-09-15T08:35:00.000-07:00

Ju mer jag tänker på kulturarvslyftet ju mer förbannad blir jag på regeringens aningslösa sätt att sno jobb från kvalificerade yrkesarbetande, främst arkivarier och bibliotekarier men även andra yrkesgrupper och ge dem till arbetslösa. Detta är inte ett sätt att minska arbetslösheten, det är ett sätt att se till att arbetslösheten drabbar yrkesutbildat folk istället.

Min artikel på Newsmill är ganska spetsig och har rubriken Kulturfientligt att frångå professionen med Kulturarvslyftet. För att illustrera hur förbannad jag är kan jag citera den sista meningen i artikeln: Naturligtvis vore detta helt otänkbart för regeringen, så varför det är tänkbart att applicera samma ologiska resonemang på kultursektorn är mycket svårt att förstå om man inte helt enkelt, som jag, drar den enkla slutsatsen att regeringen faktiskt är kulturfientlig.

Läs artikeln

Det intresserar mig inte men nog är det kultur alltid – om Dreamhack

2011-09-14T11:17:00.001-07:00

Nu får Dreamhack kallas kultur. Dreamhack är Sveriges största datorfestival och äger rum i Jönköping. Jag har aldrig intresserat mig för datorspel över huvud taget. Men att det inte skulle vara en kulturyttring förvånar mig. Människor träffas och lever sig in i en virtuell verklighet. Ungefär som en sinnenas inlevelse i form av en poesiuppläsning.

Huruvida Dreamhack är en kulturyttring och ett kulturevenemang eller inte har varit kontroversiellt eftersom Skatteverket har hävdat att det är ett datorevenemang och därmed är skyldiga att betala 25 % i moms. Nu har Förvaltningsrätten beslutat att Dreamhack är kultur.

Det intressanta i detta är snarast att de som ska avgöra vad som är och inte är kulturevenemang är Skatteverket och Förvaltningsrätten. Att tolkningsföreträdet inte ligger hos en myndighet som sysslar med kultur förvånar mig eftersom kultur inte är något definitivt begrepp. Frågan om vad som är och inte är kultur är subjektiv och kräver egentligen i praktiken enighet genom diskussion och intellektuellt samtal.

Vad som är tråkigt i historien är också att anledningen till att diskussionen om denna kulturdefinition och Dreamhack har kommit igång på grund av skattesatser och moms och inte på grund av att diskussionen i sig är intressant och relevant. Jag tror vi måste lära oss att vidga kulturbegreppet beroende på den teknologiska utvecklingen och inte fjärma oss från den, då blir vi som håller på med kulturpolitik motvalskärringar istället för kulturyttringarnas avantgarde.

Nu prioriteras kulturarvet, för att lösa arbetslösheten...

2011-09-13T02:24:00.001-07:00

Jag är nästan säker på att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström låg i badet när hon kom på det: Heureka; de där arbetslösa satarna kan man ju låta ta hand om kulturhelsiket, så blir Liljis glad också (Liljis är säkerligen Hillevi Engströms smeknamn på kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth).

I höstbudgeten avsätts 800 miljoner kronor för att lösa ge människor som befinner sig i det s.k. utanförskapet. Det dessa människor förväntas göra är att ”vårda kulturarvet”. Är detta ett smart sätt att lösa arbetslösheten? Nja, när sossarna fick kritik av regeringen för sin arbetsmarknadspolitik 2006 inför valet menade borgarna att sossarna gömde människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program. Detta är ju faktiskt precis vad borgarna själva nu gör.

Jag tycker väldigt bra om Hillevi Engströms uttalande för SVT:s Rapport:

-Det här är en brygga in till arbetsmarknaden med meningsfullt arbete, säger arbetsmarknadsminister Hillevi Engström till Dagens Nyheter.

Två möjliga tolkningar finns av detta uttalande:

1: (mest troligt) att Engström menar att denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd är en meningsfull sysselsättning och en brygga till arbetslivet.

2: (mest roligt) att Engström menar att detta är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som inte är speciellt meningsfull men en brygga till arbetslivet.

Den senare tolkningen är inte så dum som den kan låta sett i ljuset av Alliansregeringens kulturpolitik hittills där Lena Adelsohn Liljeroth fick mig och många andra att gå i taket när hon krävde att fler kulturarbetare och kulturstuerande skulle ta gratisvikariat för att få nödvändig erfarenhet.

Men är det inte bra att slå två flugor i en smäll? Att både ge människor en sysselsättning och rusta upp kulturarvet? Nja, det skulle man kanske kunna tycka men det är betydligt mer komplext än vad regeringen vill framställa det som.

Kulturarvsbevarande är en profession. Det är alltså inget som vem som helst kan syssla med, vilket faktiskt är problematiken i regeringens satsning, och inte att det skulle vara fel att människor som befinner sig i utanförskap får en meningsfull sysselsättning. Detta är säkerligen ett av få områden där jag och sverigedemokrater, om de för en gångs skulle skulle få för sig att agera rationellt, kan komma överens. Att bevara vårt kulturarv är väldigt bra och det är därför lovvärt att regeringen vill se till att detta görs. Problemet är att detta inte är någon lösning. Vad vi behöver är människor som kan detta. Därför är det problematiskt när människor med skiftande utbildning och erfarenhet ska arbeta med den här typen av verksamhet. Visserligen finns det ju underhållsarbete som alla klarar av men jag får för mig att intentionen inte är att den här arbetsmarknadspolitiska åtgärden ska rendera i att våra befintliga kulturarv får väldigt många vaktmästare.

En annan problematik i regeringens förslag är att man lastar över arbetsbördan på Riksantikvarieämbetet. RAÄ är en förvaltningsmyndighet som innefattar kulturminnesvård. Det är faktiskt så att Engströms förslag inte landar under hennes eget departement utan på hennes kollegas departement, Kulturdepartementet, alltså på kulturministerns bord. Det är märkligt att en arbetsmarknadspolitisk åtgärd förpassas till Kulturdepartmentet istället för, som brukligt, på Arbetsmarknadsdepartementet.

Att just kultursektorn är en gratisarbetarbransch är inget nytt. Regeringen har länge haft intentionen att människor som arbetar med kultur ska ”klippa sig och skaffa sig ett jobb eller i alla fall en sponsor”. Därför tog man bort den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare, därför är inställningen till fildelning skev och därför ville Lena Adelsohn Liljeroth att studenter ska arbeta gratis inom kulturverksamheter, något som Victor Lisinski, dåvarande ordförande för studentkåren på musikhögskolan, dömde ut totalt.

Vackert minnesmärke vid Ground Zero

2011-09-11T08:09:00.000-07:00

[Foto: Mark Lennihan/AP]

Det var kontroversiellt när USA:s minnesmärke över 11:e september skulle invigas idag. Minnesplatsen är skapad av den israeliska arkitekten Michael Arad. Det mest kontroversiella tycks vara att vem som skulle få göra minnesplatsen avgjordes genom en tävling där cirka 2.500 arkitekter och konstnärer deltog.

Den kritiken kan jag förstå, att man istället för att vända sig till fackmannamässiga arkitekter och kulturarbetare utlyser en tävling som blir nästintill ett lotteri. Det är visserligen något som man kan tycka är spännande men det gör att man riskerar att få ett mindre tillfredsställande resultat. Däremot betyder tillvägagångssättet inte att resultatet inte kan vara lyckat.

Lotterimodellen, s.k. arkitekttävling, användes också i Stockholm när stadsbiblioteket skulle renoveras och byggas ut. Resultatet av tävlingen blev att den avblåstes och att planen som vunnit aldrig sattes i verket.

Egentligen, med handen på hjärtat är verket lite väl tilltaget i min smak, däremot är det väldigt vackert som minnesplats sett och säkerligen värd ett besök.

Ingen knätofs för Karlsson

2011-09-11T06:49:00.001-07:00

SD-politikern Mattias Karlsson ville vara stilig till riksdagens öppnande. Därför skulle han, likt Jimmy Åkesson förra året, klä upp sig i folkdräkt. Dock blev det en besvikelse för Karlsson när han hörde av sig till Dräktrådet i Kronoberg som helt enkelt vägrade hyra ut någon folkdräkt till Karlsson med hänvisning till att han var Sverigedemokrat.

Jag förstår att det kan kännas kränkande för Karlsson att bli nekad att hyra en folkdräkt. Däremot tror jag att man måste de det för vad detta faktiskt är, Dräktrådet tar sin rättighet tillvara att bestämma själva vilka som ska hyra deras dräkter.

Folkmusikrörelsen och hembygdsrörelsen har alltid varit mångkulturell, den kulturella uttrycksform som den svenska folkmusiken återspeglar är en kombination av influenser från olika delar av Europa. Detta speglar också den avoga inställning folkmusikrörelsen har till det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Den kulturpolitik som sverigedemokraterna förespråkar har en klangbotten som inte återspeglar historiska fakta utan helt enkelt enögt påstår att det finns något genuint svenskt i folkmusikkulturen och hembygdsföreningarna. Detta har föranlett många folkmusiker att påpeka att folkmusiken är en produkt av det mångkulturella samhället.

Alla gillar en underdog – om Riksteatern, Stockholm stad

2011-09-11T05:01:00.001-07:00

I Stockholm stad finns de hårdaste grafittireglerna i hela Sverige. Det innebar ett oväntat motstånd när Riksteatern ville göra reklam för sin nya gatukonstsatsning Art of the streets. Stockholm stad satte stopp för det hela genom att förvägra Riksteatern att använda stadens reklampelare för att informera om den nya satsningen, eftersom reklamen bestod av just grafitti. Teatern fick höra att reklamen bröt mot stadens policy mot grafitti. Till Flamman säger Riksteaterns producent Ceylan Holago att det handlar om estetisk censur.
Kanske har Holago rätt. Och i så fall tyder det kanske så att Stockholm stads beslut inte är så mycket att uppröras över. Kultur som upprör och motarbetas väcker känslor och dessa känslor leder till att konsten och kulturen utvecklas och frodas. Det finns en poäng med det. Alla gillar en underdog, utom de som känner sig hotade att bli bitna av den. Hundskräcken i detta fall är att grafitti i det offentliga rummet skulle uppmuntra unga att måla just grafitti. Men kan det inte vara tvärt om då? Att revolutioner sällan genomförs i demokratier därför att där är det tillåtet att påverka samhället i den riktning man vill, och alla har lika stor chans att göra det (förvisso en sanning med modifikation och inte helt obetydliga detaljer som pengar). Censur triggade den ryska kulturella motståndsrörelsen under 1980talet, censur föder kampvilja. Och visst ska man kanske kämpa för sin konst men kanske inte för att det ska vara legalt att utöva den. Det borde nog vara en viktig princip i samhället trots allt.
Visst kan grafittimotståndarna hävda att det inte finns något empiriskt stöd för att lagliga grafittiväggar och mer utrymme åt grafittikonsten skulle minska den olagliga grafittin. Men det finns heller inget empiriskt stöd för att det skulle vara tvärt om. Dessutom bör man nog ta i beaktande att den kulturella fördumningen sker när människor inte själva får utöva de konstformer de vill utan tvingas konsumera massproducerad kultur för att det är det enda lagliga eller legitima.

9/11 och säkerhetspolitiken har gett skivbolagen och filmindustrin ökad makt

2011-09-11T04:35:00.000-07:00

Terrorattentaten den 9/11 har varit en av anledningarna till den ökade övervakningen av den svenska befolkningen. Bevakningslagar som FRA och Ipred har inskränkt människors integritet och privatliv på internet.

Visserligen tillhör jag den grupp inom vänstern som är emot fildelning, det bör sägas, min kritik bygger på kulturarbetarnas arbetsvillkor. Däremot är det uppenbart idag, 10 år efter 9/11-2001, att skivindustrins och filmindustrins jakt på fildelare har blivit avhjälpt av det ökade trycket på säkerhetspolitiska åtgärder.

Man kan nog inte säga att det är så att skiv- och filmindustrin har utnyttjat det säkerhetspolitiska läge där regeringar känner ett starkt behov av att spionera på medborgarna. Däremot kan man utan att förhäva sig säga att övervakningssamhällets nya ytterligheter har tjänat mer än syftet att förhindra terrorism.

Newsmill återpublicering 8: Så tvingar regeringen in Kungliga biblioteket i bidragsberoende

2011-09-10T08:38:00.001-07:00

Kungliga biblioteket tycker att man får för lite statliga pengar för att fullgöra sitt uppdrag. Detta är gissningsvis helt sant med tanke på att KB:s ansvarsbörda är enorm. Nu vill man råda bot på penningbristen genom att se till att få in privatpersoner som finansiärer av bibliotekets verksamhet efter brittisk modell hos Kungliga bibliotekets motsvarighet i England, British Library.
Företagssponsring av kultur och av samhälleliga nyttigheter är en trend i svenskt kulturliv just nu, igångsatt av staten. Sponsring av kultur är något som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth länge lobbat för och nu får hon kanske sitt lysande exempel i form av Kungliga biblioteket. Däremot är frågan om det faktiskt är så att det är kulturinstitutionerna själva som vill ha företagssponsring, detta tenderar ju faktiskt att ta värdefulla resurser från det huvudsakliga uppdraget?

Snarare är det nog så att regeringen för en ekonomisk politik som motiverar kulturpolitiken. Man har utgångspunkten att kultur ska finansieras i så stor utsträckning som möjligt av privatpersoner och företag genom sponsring. Därför skär man ner anslagen till kulturinstitutioner för att tvinga dem att genomföra den önskade politiken. Helt plötsligt har vi då en situation där det ser ut som att detta är något som kulturinstitutionerna själva tagit initiativ till och tycker är väldigt bra.
Idag talas det mycket om bidragsberoende. Problemet med kulturpolitiken som förs idag är att den gör viktiga kulturinstitutioner sponsringsberoende, alltså beroende av en annan typ av bidrag men som då kommer från privatpersoner och företag istället för från skattesedeln. Extremfallet har vi i KB:s uttalade förebild, British Library, som till och med har en speciell avdelning på biblioteket för så kallad "fundraising" där man jobbar med att söka bidrag från privatpersoner och företag för sin verksamhet.
KB har nu tagit initiativ till vad man kallar en "givarkonferens" dit ett 30-tal rika svenska bjudits in för att man vill försöka få dem att skänka pengar till bibliotekets mest angelägna projekt. Det allvarliga i detta är egentligen inte själva sponsringen som sådan, även om jag personligen tycker att även den är problematisk, utan det allvarliga är att detta alltså handlar om en institution som har hand om vår gemensamma egendom i form av vår historia och våra historiska dokument. Detta är något vi gemensamt har behov av och glädje och intresse av och som därför bör finansieras av oss tillsammans. Bibliotek är kunskapsspridare och förmedlar information.
Detta gör det extra allvarligt om vissa personer eller företag skulle ges större tillgång till denna information än någon annan eller om vissa personer eller företag har den finansiella makten över vår gemensamma historia. Speciellt om bidragen rör sig om engångsbelopp är det problematiskt eftersom en solid finansiering är nyckeln till att kunna ha en kontinuitet i det viktiga arbete som Kungliga biblioteket och andra bibliotek runt om i landet bedriver. Biblioteken är samhällsnyttiga institutioner som det är farligt att experimentera med. Vår historia är allt för viktig för att slösas bort.

Newsmill återpublicering 8: Staten ska inte styra innehållet i public service

2011-09-10T08:37:00.001-07:00

KU:s kritik går ut på att man anser att det finns en risk att regeringens beslut skulle försvaga public service utbud till förmån för marknadsandelar för den kommersiella televisionen. För det första bör sägas att KU har en klar poäng i sin kritik av kulturministern eftersom regeringens beslut kan vara svårt att förena med yttrandefrihetsgrundlagen. Men egentligen finns det ingen anledning till att säga att problematiken skulle ligga endast i yttrandefrihetsgrundlagens paragrafer, även om det kan sägas vara pudelns kärna. En annan problematik i sammanhanget måste ses som den uppenbara statliga förhandscensuren av utbudet från SVT, UR och SR.
Förhandsgranskningen av public serviceföretagens nya tjänster gör nämligen att man stryper den konkurrenskraft som från början är densamma som lovprisas av den nuvarande regeringen på ett sätt som närmast kan ses som absurt, de kommersiella bolagen får konkurrera medan de skattefinansierade ska göra tvärt om och dra sig tillbaka till förmån för denna ofria typ av fri marknad.

En annan aspekt av det hela ligger i huruvida man vill eller inte vill ha en statligt kontrollerad public service. Personligen är min övertygelse att public service behövs och den måste vara fri och oberoende, detta är anledningen till skattefinansieringen av verksamheten. Däremot gäller detta oberoende inte bara från marknadskrafterna utan också från statlig kontroll. Det är i praktiken en omöjlig ekvation som har lett till KU:s kritik av kulturministern, nämligen följande:
Public serviceföretagen skall
- Vara oberoende av staten
- Vara fri från kommersiella intressen
- Konkurrera på samma villkor som de kommersiella företagen om marknadsandelar
- Får inte konkurrera utan ska dra sig tillbaka till förmån för de kommersiella alternativen
I rättvisans namn bör också sägas att anledningen till det fattade beslutet är ett EU-direktiv och inte ett självständigt förslag från Alliansregeringen, huruvida detta gör saken mindre allvarlig kan man diskutera, kulturministern implementerar ju bara en förändring som Sverige och alla andra medlemsländer blivit ålagd. Å andra sidan har Sveriges röst i EU-parlamentet för att förhindra denna bisarra bakbindning av public serviceföretagen aldrig varit speciellt högljudd.
I Storbritannien är denna förändring genomförd. Problemet där har varit att BBC varit tvungna att dra tillbaka flera av sina storsatsningar eftersom dessa bedöms kunna konkurrera otillbörligt med de kommersiella bolagen. BBC ska med andra ord ge bort marknadsandelar till de kommersiella bolagen som de ska konkurrera med om tittarsiffrorna, en situation som kan jämföras med att spela fotboll i situationen 5 spelare på ena laget mot 20 på det andra varav det första och antalsmässigt minsta laget är förbjudna att ha målvakt i sitt mål.
Den glidning vi de senaste åren kunnat se på detta område är markant, man går mot allt tydligare och detaljerade direktiv för public serviceföretagens verksamhet, en tendens som bör kunna ses som problematisk i relation till yttrandefrihetsgrundlagen eftersom den i praktiken snärjer medias självständighet gentemot staten.
Vi kan också se detta ur ett större perspektiv. Tidigare under denna regerings styre har man också försökt se till att snäva till begreppen och på så vis skära i yttrandefriheten. Det inte är första gången kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth försöker tafsa på yttrandefriheten för media. Tidigare har man bland annat gjort en översyn av presstödet för att få bort tidningar som har en för snäv inriktning, bland annat Nationell Idag, nationaldemokraternas tidning, och Arbetaren som är en syndikalistisk publikation.
Tidigare än så har samma kulturminister bestämt sig för att snäva till begreppet "kulturtidskrift" till att bara gälla de tidningar som endast skriver om kultur i olika hänseenden. Detta gjorde situationen kritisk exempelvis för Pockettidningen R och den antirasistiska tidskriften Mana som förlorade sina respektive utgivningsstöd i samband med denna reform.
Svårigheten i balansen mellan å ena sidan statligt kontrollerad media och å andra sidan en i grunden fri marknadsstyrning av media är svår. Det är svårt att hitta ett vettigt mellanting utan att den ena eller den andra sidan drabbas. Public service ballanserar just i denna gråzon, nu är saken den att pubic serviceballansen håller på att välta över till att i praktiken gälla statlig censur och då måste vi akta oss väldigt noga. För vi vill inte ha det som i Sovjet, Kina eller Nazityskland.

Newsmill återpublicering 7: Sjöstedt drar för stora växlar på Postkodlotteriets kulturmiljoner

2011-09-10T08:36:00.000-07:00

Postkodlotteridets 100 miljoner kronor till kulturen är naturligtvis välkomna pengar. Men samtidigt bör man komma ihåg att det är mer kontroversiellt att sponsra kultur än att sponsra idrottslag. I idrotten väljer företag ofta att sponsra det lokala fotbollslaget eller handbollslaget, i utbyte får laget spela med en liten företagslogga på tröjan eller på byxorna. Kultursponsring väcker diskussioner, vilken typ av kultur som ska sponsras och vilken typ av kultur som inte ska sponsras. Dessutom är det svårt att se hur sponsringen ska ta sig uttryck, om man sponsrar ett idrottslag ser man sin logga på plan, var ska man se sin logga om man sponsrar en uppsättning av Hamlet eller en konstutställning?
Frågan är också huruvida detta enda exempel på näringslivets sponsring av kultur är ett bevis på att det kommer att bli legio för näringslivet att sponsra kulturskapare eller om detta är undantaget som bekräftar regeln. Personligen, och till skillnad från Madeleine Sjöstedt, tror jag att detta är ett undantag som bekräftar regeln att näringslivet inte är intresserade av att sponsra kulturlivet.

Vad man måste komma ihåg är också att den kvalitativa kultur som Sjöstedt säger sig vilja premiera (oklart vad "kvalitativ" betyder) måste kulturskaparna få arbetsro, kulturarbetare har sällan något kansli som kan fixa avtal med sponsorer, apparaten kring idrottslag är större än apparaten kring enskilda kulturarbetare, teatergrupper, orkestrar eller liknande.
Det finns tre saker som man kan se tydligt i den kulturpolitik som regeringen driver och som Madeleine Sjöstedt (fp) förespråkar. För det första att den tvingar kulturarbetare att bli entreprenörer istället för att vara kulturarbetare.
För det andra är att detta att prata om hur näringslivet ska ta ansvar för kulturen utlämnar kulturen till näringslivets goda vilja, en vilja som inte visats i någon större utsträckning hittills, med eller utan Postkodlotteriets 100 miljoner kronor.
Det tredje visar det på regeringens ovilja att ta ansvar för det man påstår är så oerhört viktigt, kulturlivet. Om regeringen nu värnar så mycket om kulturen, varför har man då det dåliga omdömet att utlämna kulturlivet till näringslivet? Jo, man vill kunna spara budgetutrymme till skattesänkningar. Frågan är om Alliansen alls tycker att kultur är viktigt, jag tror inte att man skulle agera på detta sätt om man gjorde det.
Jag får inte mindre vatten på min kvarn av när Sjöstedt skriver:
Min vision är inte en kulturpolitik som gör konstskaparna till något slags offentliganställda kreatörer. Konsten frodas bäst i ett öppet klimat och där konstnärerna får anständigt betalt genom att många bidrar till kulturens finansiering - där det offentliga samspelar med näringsliv, deltagare och publik som garanter för kulturlivets fortlevnad.
Redan idag är kulturen så pass värdelös som inkomstkälla att det bara är en minoritet av kulturarbetarna som har något så när fasta inkomster, kulturarbetare tvingas ta fasta jobb i andra branscher vilket förhindrar dem att koncentrera sig på det de egentligen ska jobba med. Nu ska kulturarbetarna inte ha två jobb (kulturarbetare och en fast anställning i annan bransch) utan tre, det tredje är entreprenör. Vad man bör komma ihåg är också att det inte är någon majoritet av kulturlivet i dagens Sverige som finansieras med offentliga medel, en stor del finansieras av publikintäkter och besöksintäkter, ytterligare en del publiceras av icke skattefinansierade studieförbund och studieorganisationer.

Newsmill återpublicering 6: Med Bamse som gränsvakt

2011-09-10T08:35:00.000-07:00

Bamse är nog en av de litterära gestalter som lär oss mest om fairplay, hur vi ska bete oss mot varandra, vad man ska göra om någon blir mobbad och att alla ska få vara med. Bamse är hård mot de hårda och snäll mot de snälla, en ganska okomplicerad varelse helt enkelt, han är nämligen som folk kanske borde vara lite mer.
Nu har migrationsverket skrivit en egen tidning om Bamse. Den handlar om Sveriges asylregler och hur det går till att söka asyl i Sverige. Pedagogiskt och bra skulle man kunna tänka. Men frågan är hur det färgar världens starkaste och snällaste björn att helt plötsligt finna sig inföst i en byråkratisk process där rättvisa och humanism sällan segrar? För inte är det väl för att svensk migrationspolitik fungerar så extremt bra som människorättsorganisationen Amnesty International så sent som den 13 maj kritiserade Migrationsverket för dess behandling av romer?

När jag för något år sedan besökte en vårdmottagning för illegala flyktingar såg jag ett extremt och outtröttligt engagemang för dessa människors rätt till liv och en dräglig tillvaro som gömda i Sverige. Men gömda från vad? Från svensk migrationspolitik som ville skicka dem antingen till tortyr eller en säker död i deras före detta hemländer. Där såg jag Bamse. Den starka och outtröttliga kraften som hjälper människor som har det svårt. Varför gör ingen en serietidning om dem och ger den till Tobias Billström så att han förstår?

Newsmill återpublicering 5: Gratis inträde på museum har inget med Gulag att göra

2011-09-10T08:34:00.000-07:00

Inte heller jag tror att plankning är rätt väg för att agera för gratis museum och kulturarrangemang. Jag tycker inte att just plankning är rätt väg att gå. Men däremot förstår jag planka.nu, Motkraft och Förbundet Allt Åt Alla när de vill visa hur märklig den liberala kultursynen är. Hur liberalt är det när alla människor inte har tillgång till vårt kulturarv, till konst och till kultur? Såvitt jag vet betyder liberalism frihet, men friheten är just det som Madeleine Sjöstedt verkar ha tappat bort någonstans på vägen.
Jag gillar verkligen att debattera kulturpolitik med borgerliga politiker, för hur man än bär sig åt så handlar det aldrig om kulturpolitik i slutändan utan om Sovjetunionen. Denna absurditet är något som man antingen kan skratta åt eller tycka är lite sorglig. Sjöstedts angrepp på dessa aktioner som publicerades på Newsmill den 3/5-2011 handlar mer om det orättfärdiga i civil olydnad än det rättfärdiga i det krav dessa grupper för fram, men framförallt handlar det om hur denna aktion kan kopplas direkt till Stalins Gulag.

Sjöstedt skriver: "Allt åt alla är ett samhällssystem som prövats. Jag har sett dess effekter på nära håll. Det ledde, och leder, till förtryck och fåmansvälde. Den starkare får makten över andra som inte kan göra sin röst hörd. Ingenting hotar tillgängligheten mer än detta."
Byter man ut allt åt alla mot allt åt ett fåtal så får man precis det samhälle vi har idag, ett samhälle där ett fåtal har makten och där den starke kan göra sin röst hörd och styra över vilken information som ska vara fri och vilken man ska betala för.
Sjöstedt säger sig också förespråka fri entré till stadens museer. Men hur kommer det sig då, om en majoritet av Stockholms politiker vill ha fri entré på museerna att detta inte har blivit verklighet? Det är nog den enda frågan hon inte svarar på.
Det händer ofta, väldigt ofta, att borgerliga politiker blir upprörda när det ser hur vänstergrupper ägnar sig åt civil olydnad. På ett sett kan jag förstå det, samtidigt som civil olydnad lika ofta om än inte lika spektakulärt används av ideologiskt medvetna liberaler som exempelvis avstår från att betala tv-licensen.
I sak kan jag dock bara hålla med om att inträde på museerna borde vara gratis, samtidigt som jag inte tycker att det verkar som att den nuvarande stockholmska kommunfullmäktigemajortieten har någon lust att förverkliga detta, inte regeringen heller för den delen, men den har ju samma politiska färg som majoriteten i Stockholm stad. Jag frågar mig på allvar om viljan verkligen finns. Jag tillåter mig att tvivla på den saken.

Newsmill återpublicering 4: Regeringens fördomar om kulturarbetare präglar vårbudgeten

2011-09-10T08:32:00.000-07:00

Igår lades regeringens förslag till budgetproposition för våren 2011 fram. I media har det talats mycket om jobbskatteavdragen där regeringen föreslår ett tredje steg, det har också talats om arbetslösheten, men budgeten. Det intressant att notera en grupp som inte nämns, varken gällande arbetsmarknaden eller i övrigt, gruppen i fråga är kulturarbetare, människor som arbetar med att skapa kultur.
Dessa betraktas av någon anledning varken som arbetslösa eller som arbetande eftersom de på pappret har jobb men i praktiken av regeringen betraktas som hobbypysslare, med andra ord människor som inte har riktiga arbeten. I bästa fall betraktas denna grupp som egenföretagare, vilket de i viss utsträckning är men har de inga fasta anställningar så är de i praktiken osynliga i denna budget.

Över huvud taget finns det inga nyheter alls på kulturområdet i vårbudgeten utom ett förslag om att man vill flytta finansieringen för utbildning av teckentolkar från kulturbudgeten till utbildningsbudgeten, vilket kan tyckas vara en lämplig åtgärd. Enligt differensprognosen kommer det dessutom att falla bort 0,1 Mkr från budgetområde 17, som innefattar kultur, medier, trossamfund och fritid. Alltså i praktiken en sänkning av kulturbudgeten.

Problemet med vårbudgeten på kulturpolitikens område är alltså inte att det görs speciellt många märkliga åtgärder, snarare är det frånvaron av kulturpolitik som är lite oroande, som en krypande aning om att en bomb kommer att brisera i höstens budget. Tidigare har regeringen bedrivit en ödesdiger men ändå effektiv kulturpolitik med kulturtidskriftstödets förändringar, slopadet av den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare och idéerna om sponsring av kultur för att nämna några konkreta politiska åtgärder. Farhågan om att vårbudgeten är att jämföra med lugnet före stormen vore inte helt gripen ur luften.

Efterlysning: Kulturen är en del av välfärden, kultur är en rekreationsmöjlighet, ett sätt att genom att ta del av konst, musik, teater, film, poesi eller annat koppla av från vardagsstressen. Kultur är nyttigt både för kroppen och själen men ändå är de som framställer denna nytta, kulturarbetarna, en bortglömd grupp i regeringens budget. När ska denna grupp få bättre arbetsvillkor, exempelvis genom återinförande av den statliga inkomstgarantin?

Det ligger knappast i regeringens intresse att förbättra arbetsvillkoren för en grupp man själva försämrat arbetsvillkoren för men samtidigt kanske det vore bra för Borg och Adelson-Liljeroth att se i realiteten hur lätt det är att utföra ett arbete som av regeringen inte betraktas som ett arbete? När ska regeringen inse vikten av att erbjuda fasta anställningar även till denna grupp, som mer än andra grupper i samhället hoppar mellan olika projekts- och behovsanställningar, när ska denna grupp få samma rätt som andra grupper på arbetsmarknaden att leva på sitt arbete?

Newsmil återpublicering 3: Märklig skräck för den så kallade "kulturvänstern"

2011-09-10T08:31:00.000-07:00

Vad är konst och kultur? Hur ser man skillnad på vad som är och inte är kultur? Dessa, näst intill existensiella frågorna, talas det ständigt om. Kultur provocerar, för mig provocerar bra kultur eftersom kultur som inte väcker en reaktion hos den som tillgodogör sig den gissningsvis inte har den udd som krävs för att den ska ha någon betydelse. Jag tycker att man ska, nej bör, använda kultur för att väcka känslor, uppröra, uppmuntra, beskriva en verklighet som är svårgreppbar men blir konkret i ett musikstycke, en målning, en roman eller dikt.

Debatten om Lars Vilks flammar vidare, även när media inte intresserar sig nämnvärt för frågan så fortsätter diskussionen i bloggosfären. Liberala och högervridna kulturdebattörer försvarar Vilks rätt att i skydd av yttrandefriheten producera vilken konst han vill, och enligt min mening är både hans och Anna Odells konstverk uppenbarligen intressant konst eftersom de väcker reaktioner, starka reaktioner. Däri ligger genialiteten. Däremot tycker jag väl personligen att Vilks konst mest blir komisk, han har jobbbat och jobbat i åratal för att lyckas provocera igång muslimerna, nu har han lyckats och då bör han vara nöjd. I yttrandefrihetens namn får vem som helst uttryckas sig i ord, bild och skrift, det kan ingen göra något åt. Liberalerna och högermännen viftar med små flaggor och blåser i flärpar när Vilks provocerar igång muslimerna och dessa liberaler får visa vilka goda demokrater de är genom att ta honom under sina vingar. Men nu har vissa tydligen fått nog av yttrandefriheten.

När konstnärinnan Riita Vaininonpää i ett verk på Liljevalchs vårsallonger ställer ut en målning där hon liknar statsminister Fredrik Reinfeldt med Adolf Hitler blir det ett himlans liv på dessa yttrandefrihetens försvarare. Bloggen Pophöger, som skrivs av Erik Svnsbo gör sig extra rolig när man skriver följande: Liljevalchs ledning väljer själva om man vill göra sig kända som en plattform för kommunister. Framför allt tycker jag att alliansbashande av den typ som Liljewalchs visar är oerhört tråkig och dålig konst.
Det är uppenbarligen bättre konst att karikatera profeten Muhammed än Fredrik Reinfeldt. Det finns gränser för högerns tollerans. Även Fredrik Segerfeldt är jättearg på Vaininonpää, han skriver på Newsmill: I den jury som beslutar vilka verk som ska visas ingår Liljevalchschefen och den gamle FNL:aren Mårten Castenfors, kritikern Thomas Millroth, Aftonbladskommunisten Martin Aagård samt konstkritikern Ingela Lind, som år 2006 anklagade en utställning på Moderna Muséet för nationalsocialism.
Det hela är väldigt underhållande, Segerfeldt har gett sig attan på att han ska sätta dit Liljevalchjuryn som "kommunister". Ständigt denna patetiska rädsla för "kulturvänstern". Jag kan inte låta bli att tänka: den mest progressiva stora tidningen i Sverige är ju Aftonbladet. Denna kulturvänster har ganska liten betydelse om man jämför med högerns Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, TV4 och så vidare och så vidare. Herregud, den konkurrens som högern ömmar så mycket för är ju minst sagt snedvriden, men inte till denna förhatliga "kulturvänsters" fördel. Den teori som framförs av Segerfeldt, av typen "vänstern styr det fria kulturlivet med järnhand" är inget annat än en konspirationsteori som i någon mån kan jämföras med teorin om frimurarna, även det ett patetiskt försök att göra en liten grupp till det ondaste i världen.

Jag är så trött på konspirationsteoretiker av Segerfeldts eller Svansbo var anledningen till att jag drog igång Overklighetens folk - texter från den overkliga kultuvänstern. Hela projektet är ett försök att besanna Segerfeldts och Svanbos påståenden. Dessa är ju så virriga så att man tycker synd om dem och då vill det till att man i alla fall gör ett försök att göra deras teorier lite mer sanna. Alla skribenter på Overklighetens folk tillhör ju denna "kulturvänster".

Newsmill återpublicering 2: Inför en bibliotekslag för kulturskolor

2011-09-10T08:30:00.000-07:00

Konventionsstaterna ska främja barnets rätt till att till fullo delta i det kulturella livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.
Citatet är hämtat från FN:s barnkonvention, som Sverige har undertecknat. I citatet står ingenstans att barns och ungdommars rätt till att "delta till fullo i det kulturella livet" ska vara beroende av föräldrarnas inkomster. En mindre avgift för kulturskoleverksamhet är nog oundvikligt för att verksamheten ska gå runt, det finns nog tyvärr ingen möjlighet att helt finansiera denna verksamhet med skattemedel, men avgiften ska vara skälig, i relation till många svenska familjers totala månadsinkomster är så inte fallet. En solidarisk finansiering skulle kunna råda bot på det problemet, om mer pengar, och viljan fanns hos de styrande i Sveriges kommuner.

Det handlar helt enkelt om prioriteringar. Politiker i kommunerna har ibland svårt att inse betydelsen av kulturskolan, i kristider är det den typen av verksamheter man skär ner på. Detta eftersom man inte verkar inse betydelsen av kultur, såväl för barn och unga som för vuxna. Denna betydelse ökar rent av i tider där de ekonomiska förhållandena försämras.

I många kommuner runt om i Sverige är kulturskolan, eller musikskolan, en företeelse som spelar en viktig, till och med central roll. I kulturskolan lär barn och unga dig dels att att tillgodogöra sig kultur i olika former och dels att själva utöva den, men också att intergrera med andra barn och ungdomar, de träffa nya vänner. Personligen har jag en enbart positiv erfarenhet av musikskolan i min hemkommun, som fick mig att börja musicera, bilda band, och till sist börja intressera mig för kulturpolitiska frågor. Det speciella med min hemkommun var den segregering, det klassmärke, som musikskolan innebar.

Jag växte upp på Lidingö i Stockholms län, den kommun som har Sveriges högsta avgifter i musikskolan enligt SMOK, Sveriges musik- och kulturskolor. I min hemkommun fanns en skillnad mellan de som ville och fick spela i musikskolan, och de vars föräldrar inte hade råd. I vissa kommuner i Sverige har musikskolan lagts ner. I Karlsborg gjordes exempelvis detta, dock återuppstod verksamheten under 2010. Frågan om kulturskola eller inte är idag en fråga om kommunens ekonomi, finns pengarna så finns gissningsvis också en kommunal kulturskola, finns pengarna inte, eller om kommunen helt enkelt prioriterar annorlunda, så finns den inte.

En kommunal kulturskola, alltså finansierad via skattesedeln, innebär att kommunen har chansen att sänka terminsavgifterna och därmed chansen att få fler elever, från alla samhällsklasser, ett ökat elevundelag ger mer pengar som kan användas till att anställa fler lärare, genom att arbeta på detta sätt kan kulturskolan växa och bli en central del av kommunens undommars fritidssyselsättning.

Inom biblioteksväsendet har man garanterat förekomsten av folkbiliotek i alla kommuner genom en speciallag, bibliotekslagen. Varför skulle det inte gå att applicerades en likande lag på kulturskolan, som precis som biblioteken fyller en viktig pedagogisk roll i det kommunala kulturlivet. Detta skulle även det bidra till att uppfylla FN:s barnkonvention.

Newsmill återpublicering 1: Håll sponsring borta från kulturen, Adelsohn Liljeroth!

2011-09-10T08:28:00.000-07:00

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sedan hon tillträdde, konsekvent, drivit linjen att svensk kultur i så stor utsträckning som möjligt ska sponsras av näringslivet. Tanken är att skattepengar ska gå till det nödvändigaste, oberoende radio och television, dramaten och operan, för att nämna ett fåtal exempel.

Det finns problem i Adelsohn Liljeroths plan, att göra kulturarbetare till enteprenörer. Enteprenörer är enteprenörer för att de är bra på att sälja in idéer och hålla sig framme i sitt specifika sammanhang, kulturarbetare är kulturarbetare för att de är duktiga på att skapa kultur. Problem är när kulturarbetarna ska byta proffesion, från att vara kulturarbetare till att bli enteprenörer. Ingen vettig människa skulle kräva att alla enteprenörer skulle bli kulturarbetare heller för den delen, för det är inte vad deras yrkeskarriärer och yrkesval syftar till.

När den borgerliga regeringens kulturpolitik ställs på sin spets är frågan hur mycket tid kulturarbetare ska kunna ägna åt att skaffa sponsorer och hur mycket tid de ska kunna ägna åt att producera kultur. Det finns exempel, både nationellt och internationellt på oviljan hos näringslivet att sponsra kultur, operahusbygget i Danmark och Teater Tribunalen i Sverige för att nämna två av dem. När det gällde operahusbygget i Danmark fick man bara tag på en sponsor, en sponsor som fick väldigt mycket makt över bygget, över utseendet på operahuset och över dess placering. När det gället Teater Tribunalen avsatte de en tjänst som skulle försöka få tag på sponsorer till verksamheten, det slutade med att försöket gick back ekonomiskt.

Lena Adelsohn Liljeroth menar att näringslivet är rädda, i Sverker rakt på (SVT) den 25/1 2011 sa hon att näringslivet känner ovilja att sponsra kulturen, men inte idrotten, eftersom idrotten ofta är mindre kontroversiell, sponsring av ett idrottslag görs ofta med hänsyn till geografiska omständigheter, man sponsrar ett idrottslag i närområdet, när det gäller kultur tenderar det att väcka mer diskussion eftersom det finns många olika kulturformer, affärskollegor kan exempelvis ifrågasätta varför man sponsrar teater istället för dans, och om teater, varför just den teatern eller den uppsättningen?
Adelsohn Liljeroths uttalande 25/1 är bara ytterligare ett exempel på problematiken kring sponsring av kultur, förutom att det inskränker den konstnärliga friheten så är det alltså uppenbarligen så att kulturministern erfar att näringslivet har en ovilja mot att sponsra kulturen. Dessa två omständigheter borde sammantaget räcka för att konstatera den nuvarande kulturpolitiska kursen som felaktig, men inte för Adelsohn Liljeroth, hon menar att näringslivet tänker fel och därför tänker hon heller inte ge upp sitt projekt.
Således finns två parter, kulturlivet och näringslivet, kulturlivet befarar risken för att produktionen kontrolleras och den konstnärliga friheten inskränks, dessutom visar tidigare försök på att det är svårt att faktiskt hitta sponsorer till kulturverksamhet. Å den andra sidan har vi ett näringsliv som befarar att det kan bli för kontroversiellt att sponsra kulturproduktion och därför helst avstår. Två parter som alltså egentligen inte vill ingå den symbios som kulturministern förespråkar, som ett arrangerat äktenskap. I mitten står däremot en äktenskapsförmedlare som tycker sig ha funnit på den ultimata lösningen.

Kultur är dock, det har Adelsohn Liljeroth rätt i, ett brett spektra av olika konstformer, konstnärer, viljor och uttryck. Kultur som attraherar många kulturkonsmenter och kultur som attraherar en smal grupp människor. Ett unikum kan finnas inom den breda och den smala kulturen. Dock har den smala kulturen svårare att få intäkter från bokförsäljning, biljettköp eller liknande, för de som sysslat med smal kultur har tidigare funnits verksamhetsbidrag av olika slag, mest känt är den så kallade konstnärslönen, statlig inkomstgaranti för konstnrärer, som betalades ut till utvalda kulturarbetare i olika disipliner.
Det verksamhetsstödet tog kulturministern bort, ganska tidigt i sin ministergärning, dock fick de som redan erhöll verksamhetsbidraget ha det kvar. Den statliga inkomstgarantin var ett sätt att hålla smala kulturarbetares produktion igång samtidigt som de slapp söka sponsorer för sin verksamhet. Och hade det krävts sponsorer är det föga troligt att en kontroversiell kulturarbetare som Maj Wechselmann eller Jan Myrdal skulle ha speciellt lätt att få sponsorer inom näringslivet.

Återpublicering av artiklar från Newsmill

2011-09-10T08:25:00.000-07:00

Jag kommer att återpublicera de texter jag skrivit på Newsmill här på bloggen för att fler ska hitta dem. Det är lite spridda ämnen men texterna är viktiga.

Texterna handlar om lite allt möjligt. Två är bemötanden mot kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, en kvinna som tenderar att trampa i klaveret några gånger per år. Vidare finns en artikel jag fått god respons på som handlar om sponsring av Kungliga biblioteket.

Kulturfientligt initiativ från Socialistisk Folkeparti i Danmark

2011-09-10T06:53:00.001-07:00

Det förvånade mig mycket när jag på Kulturnyheternas sida på SVT.se läste om Socialistisk Folkepartis kulturfientliga utspel i budgetförhandlingarna i Köpenhamn. Förslaget från partiet är att halvera stödet till Det Kongelige Teater, Danmarks nationalscen som skänktes till Danmark av Mærsk Mc-Kinney Møller.

Det stora problemet enligt Socialistisk Folkeparti är att Köpenhamn stad har lovat skänka 40 miljoner kronor till Det Kongelige Teater, danska staten ska i sin tur gå in med 100 miljoner danska kronor. På operan menar man att det är en katastrof för verksamhetens ekonomi att bli av med så mycket som 20 miljoner kronor. Man menar att pengarna ska betalas av staten istället för Köpenhamns stad eftersom Det Kongelige Teater ägs av staten och inte av Köpenhamns stad. Visserligen finns det en logik i det men det är samtidigt så att köpenhamnarna i större utsträckning har möjlighet att besöka en teater eller opera som ligger i deras stad än vad människor i andra delar av landet har.

För min del tycker jag att det är förvånande att ett socialistiskt parti som Socialistisk Folkeparti har en sådan syn på kulturverksamhet att man bestämmer sig för att skära ner 50 % av sina anslag till den och dessutom därmed bryta ett avtal. Det finns visserligen en problematik i att den typ av kultur som presenteras av Kungliga Operan eller Kungliga Dramaten i Stockholm eller av Det Kongelige Teater i viss mån kräver förkunskaper från sina besökare för att de ska kunna tillgodogöra sig föreställningar och att det ofta bara är ett visst klientel från bildad medelklass som besöker föreställningarna. Men att detta skulle vara skäl nog att dra ner stödet till Det Kongelige Teater med hela 50 % är i min mening inte logiskt. Det är snarare ett stort klavertramp från Socialistisk Folkeparti.

Välkommen

2011-09-10T06:52:00.001-07:00

Idag drar jag igång <span style="font-style:italic;">Det går (inte)an - en blogg om kulturpolitik</span>. Jag har under ett par års tid varit verksam i kulturpolitiken. Bland annat som ledamot av kulturutskottet för Vänsterpartiet i Storstockholm och som kulturpolitisk debattör med artiklar på bland annat Newsmill och i Flamman, men nu är min tanke att samla kulturpolitiska texter och funderingar mer konsekvent. Det är denna önskan som gett upphov till den här bloggen.

Jag hoppas på två saker; för det första att kunna spela lite roll i den kulturpolitiska debatten med min socialistiska och feministiska infallsvinkel på kulturpolitiken och för det andra att ingen ska undgå min anspelning på Carl Jonas Love Almqvists mästerverk Det går an i bloggens titel.

God läsning

/Jonas Lundgren